Jag som mått bra i snart två veckor. Fixat, grejat, umgåtts och mest varit glad. Sen blir det så här...

Just nu kvävs jag av alla måsten. Måsten som inte egentligen bara är borden. Kanske är det så här det blir när jag med glädje bara råkat leva en stund. Plötsligt blir det mörkt och alla positiva mentala loopar jag enträget kämpar med går i stå och blir till floskler som klingar falskt.

Alla dessa förbannande papper som dränker mig: alla ansökningar, förklaringar, anmälningar, avsägningar och informationer som ligger orörda och kvider i alla hörn, på alla kanter och i alla skåp. Sånt som måste göras för att allt inte ska falla sönder runt mig. Läkarbesök, samtalsterapi, mail till facket, uppsägningar och byten av gamla avtal, papper att läsa igenom och fylla i och bocka av för att försöka få rätsida på härvan som kallas vardag.

Vet att det går att sortera, få ordning på vad som behöver göras nu och vad som kan göras sen. Men detta sen, när är det?

Stänger skåpen och drar täcket över huvudet. Glömmer bort och förtränger en stund, låtsas att allt är frid och fröjd och att jag har koll och är med i matchen. Trots att jag ligger under med 19-2 och det bara är någon ynka period kvar innan larmet går. Drunknar.

Det som känns viktigast är min jävlaranammakamp mot mitt gamla jobb. Den kamp som hittills gett mig syre till elden, vatten på kvarnen och luft under vingarna. Den som gett mig kraft att irritera mig på oförrätter, sånt jag sporras av. I vanliga fall.

Men hur i herrans namn ska jag hitta orden som beskriver min ståndpunkt, hur ska jag orka formulera vad som kan liknas vid en dåres försvarstal när mina motståndare pepprar mig med sina outsinliga argument. Trots att de har fel och jag har rätt är det ändå jag som är dåren...

Hade så behövt min gamla styrka, min gamla kämparanda och envishet. Mitt argsinta men kärnfulla språk som får deras ballong av rappakalja att börja pysa luft. Glöden finns ju där inne någonstans, jag känner hur den hettar och svider men locket verkar vara av betong och orubbligt. Iallafall av mina fumliga fingrar.

Dra täcket över huvudet som jag numera bokstavligen ägnar mig åt fungerar ju så där när allt kommer till kritan. "Gör det du måste och inget annat", men vad väljer jag när allt är ett måste? Ett måste för att tid rinner ut, pengar sinar, andra behöver, jag behöver.

Livet. Detta förbannade virrvarr av trådar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick. Att s...

Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn. Att behöva ligga kvar i sängen ä...

Har jobbat för fullt i ett halvår nu. Gått riktigt bra. Om jag håller andan ibland. Känner mig för det mesta sopig o misslyckad. Håller mig flytande bara. Och ler från öra till öra. Vissa dagar är värre än andra, de dagar då jag inte orkar längre. ...

Rotar runt i min gamla dammiga blogg o finner ett sorgligt inlägg. Livet har ljusnat sedan 2009... Absolut. Men spåren är djupare än havet. "Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - ...

Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunsk...