Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunskap ger oss att välja o att agera, drömma o prova. Och rent av genomföra o lyckas. Hur en bra grund öppnar dörrar o skapar alternativ i vårt sätt att leva. Att utan lärande fastnar vi i hjulspår som blir svårare att ta sig ur, upp o vidare. Kunskap får oss att lyfta högre o högre för varje lärdom. Jag uppmuntrar o peppar, stärker o stöttar, gråter o skrattar med henne genom gott o ont trots mina självtvivel. 
Hon vet att det även går att göra nya val, lära nytt o hitta andra vägar genom lärdom - hon har sett mig ta min kandidatexamen för 3 år sedan. Hon har sett att allt går om man kämpar, lägger manken till o gör sitt bästa. Min dotter tvivlar stundom som sig bör när hon är ynka 12, men hon vet också att skolan är viktig. Att den lägger grunden vi står på. Den grund vi bara själva kan påverka.
Under hela hösten har jag hittat henne tyst o koncentrerat bläddrande vid sitt skrivbord, bland stenciler o anteckningar; böcker, lappar o att-göra-listor. Hon sitter där utan tjat, gnat o otål. Hon har varit en förebild, tagit ansvar, varit en fin vän, gjort sitt bästa o det är sannerligen gott nog för en belöning i dagens ofta annars bortskämda barnavärld.