Tog mig ut bland folk i lördags. Tog mig in i duschen och klämde på mig finare paltor än mjukisbrallor o gammal tröja som jag gå i mest hela tiden numera. Tog ett glas vin medan jag som brukligt ägnade aftonen med att ducka tjuvrökandes på balkongen. Gick sent omsider över till en kär vän o njöt av sällskapet av en förstående o insatt fin människa. Vi pratade livet, kärleken o vanmakten. Kvällen fortsatte på pub o mitt humör bubblade i sällskapet av en hel drös med vackra, glada nya bekantskaper. Jag har ju verkligen inget problem med att vara social. Om jag bara tar mig ut. Glädjen satt i hela söndagen, så pass att jag vågade mig på att njuta i min ensamhet: av att leva.

Vaknade med kallsvettig panik i morse. Värre än någonsin o skrämd av tankarna som rusade. Tog för första gången en av de tabletter läkaren skrivit ut. Vid behov står det på kartongen. Behov. Som ett komplement till de små vita jag redan ätit i snart fem år. De jag önskar att jag kunde slippa, men jag känner känslorna bubbla o koka under skinnet på mig o detta gör mig livrädd för vad som skulle bli om jag slutade. Vid behov. Behovet är påtagligt o jag är glad över den paus de nog ger från avgrunden.

Det är min barnvecka nu. Snart kommer mina små änglar hem från fritids där de får spendera halvdagar hela detta oändliga höstlov. Ångesten över att inte orka vara den mamma de förtjänar skär i mig som rakblad. Ristar o river i huden o får mitt hjärta att krampaktigt pulsera. Men det är bättre än att de ska vara samman med min otillräcklighet dygnet runt. Denna vecka går också min älskade anställning ut. Mitt jobb jag älskat så, mina underbara kollegor o hjältar som blivit som en familj för mig. Nu tar det slut o jag sörjer, sörjer o känner mig oduglig igen. Fan också. Måste ta mig dit o lämna av, samla ihop o stänga ner, men jag orkar inte. Blir fysiskt illamående av bara tanken. Hur blev det så här?

Denna hets. Alla gladlynta hejarop om att man minsann kan klara allt som slängs mot en. Vill man så kan man, bara att ge sig hän och köra på. Allt sitter i huvudet på en och det är bara att ta tjuren vid hornen och skärpa sig. Vill man så kan man. Jodå, låter ju verkligen härligt värre, men HUR går jag från att vilja till att kunna? 

Avgrunden mellan att vilja - vilja mer än någonting annat, jag garanterar - och att kunna är likt ett helvetesgap. Ett oländligt landskap av taggar, törner och vassa klippor. Så känns det, än om det handlar om att ringa ett telefonsamtal, diska eller att gå till affären. Än mindre att ta mig till Friskis - nu när jag har all tid i vääärlden att träna, bli snygg och lycklig...

Jag vill, tro inte annat. Jag vill träna, fika, jobba, måla, gå kurs, promenera i duggregnet och leka med barnen. Jag vill leva, skratta, drömma, älska, sjunga, umgås och inspirera. Och jag vill diska. Utan att behöva gå igenom en ångestkamp med mig själv och någon liten jävla galning som till synes har bosatt sig ibland mina taffliga göromålslistor i mitt huvud.

Vet ju att det sannerligen inte bara är jag som kräks lite i munnen åt alla dessa peppiga tillrop. Vill du så kan du, än om du väger 350 kg, inte har råd, är sjuk, frisk, barnlös, har för många barn, har tiden, inte har tiden, eller bara skulle vilja kunna diska men inte kan. Undrar om andra känner som jag: stör sig? Kanske något jag borde ta upp med min terapeut, den dagen jag får träffa henom. För jag vill också obehindrat kunna njuta av livet och ta vara på varje sekund jag har blivit välsignad med här på jorden. Jag vill kunna ta en regnig höstpromenad bland brinnande och hala löv och insupa den klara luften, plocka korgen full av varma wraps och ha picknick med mina vänner. Kliva upp en tidig morgon och ha en heldag i storstan, gå på teater eller bara titta på folklivet. Känna mig delaktig och tillvaratagande, inte som nu avskärmad och knepig. En som inte ens kan diska, fast jag vill. Kanske ska be den lilla galningen i mitt huvud om hjälp. Jag kan ju alltid torka om någon annan tar beslutet om att diska.

Tagit mig upp ur sängen. Märkligt detta med att vara rädd för att vara vaken och minst lika rädd för att sova. Går ju inte ihop, att spendera dagarna med att inte tänka på varken det ena eller det andra.

Har nu kastat bort minst en månad av livet. Dagarna har staplats på varandra då jag bara andats. Knappast levt. Går runt här hemma med min evinnerliga ångest, oro och förvirring. Tankarna rusar fastfrusna genom skallen och leder ingenstans. Jag sitter som fastgjuten i en seg sörja av ömkan, sorg och förlamad önskan om ork, lust och glädje. Depression kallas det visst. Hatar ordet, bokstäverna och innebörden. Stänger in mig, undviker och nojar. Lever för barnen medan jag väntar i kö på den hjälp jag så innerligt behöver, men kön är lång. Oändligt lång. Vad händer när det är min tur? Var ska jag börja? 

Öppna upp sig låter ju knappast enkelt, låta denna okontrollerade svada av virrvarr välla ut över en vårdanställd till hen dränks i vad som kunde lösas av att ta sig i kragen. Den där förbannade kragen som ligger ihopvikt och stärkt i en garderob någonstans i mitt innersta. Önskar att någon hade nyckeln, men förmodar att detta borde vara jag... Jag, som inte ens går ut om dagarna...

Tänker skriva av mig här där ingen ser mig. Försöka sortera lite, fokusera om det går.