Tagit mig upp ur sängen. Märkligt detta med att vara rädd för att vara vaken och minst lika rädd för att sova. Går ju inte ihop, att spendera dagarna med att inte tänka på varken det ena eller det andra.

Har nu kastat bort minst en månad av livet. Dagarna har staplats på varandra då jag bara andats. Knappast levt. Går runt här hemma med min evinnerliga ångest, oro och förvirring. Tankarna rusar fastfrusna genom skallen och leder ingenstans. Jag sitter som fastgjuten i en seg sörja av ömkan, sorg och förlamad önskan om ork, lust och glädje. Depression kallas det visst. Hatar ordet, bokstäverna och innebörden. Stänger in mig, undviker och nojar. Lever för barnen medan jag väntar i kö på den hjälp jag så innerligt behöver, men kön är lång. Oändligt lång. Vad händer när det är min tur? Var ska jag börja? 

Öppna upp sig låter ju knappast enkelt, låta denna okontrollerade svada av virrvarr välla ut över en vårdanställd till hen dränks i vad som kunde lösas av att ta sig i kragen. Den där förbannade kragen som ligger ihopvikt och stärkt i en garderob någonstans i mitt innersta. Önskar att någon hade nyckeln, men förmodar att detta borde vara jag... Jag, som inte ens går ut om dagarna...

Tänker skriva av mig här där ingen ser mig. Försöka sortera lite, fokusera om det går.