Tog mig ut bland folk i lördags. Tog mig in i duschen och klämde på mig finare paltor än mjukisbrallor o gammal tröja som jag gå i mest hela tiden numera. Tog ett glas vin medan jag som brukligt ägnade aftonen med att ducka tjuvrökandes på balkongen. Gick sent omsider över till en kär vän o njöt av sällskapet av en förstående o insatt fin människa. Vi pratade livet, kärleken o vanmakten. Kvällen fortsatte på pub o mitt humör bubblade i sällskapet av en hel drös med vackra, glada nya bekantskaper. Jag har ju verkligen inget problem med att vara social. Om jag bara tar mig ut. Glädjen satt i hela söndagen, så pass att jag vågade mig på att njuta i min ensamhet: av att leva.

Vaknade med kallsvettig panik i morse. Värre än någonsin o skrämd av tankarna som rusade. Tog för första gången en av de tabletter läkaren skrivit ut. Vid behov står det på kartongen. Behov. Som ett komplement till de små vita jag redan ätit i snart fem år. De jag önskar att jag kunde slippa, men jag känner känslorna bubbla o koka under skinnet på mig o detta gör mig livrädd för vad som skulle bli om jag slutade. Vid behov. Behovet är påtagligt o jag är glad över den paus de nog ger från avgrunden.

Det är min barnvecka nu. Snart kommer mina små änglar hem från fritids där de får spendera halvdagar hela detta oändliga höstlov. Ångesten över att inte orka vara den mamma de förtjänar skär i mig som rakblad. Ristar o river i huden o får mitt hjärta att krampaktigt pulsera. Men det är bättre än att de ska vara samman med min otillräcklighet dygnet runt. Denna vecka går också min älskade anställning ut. Mitt jobb jag älskat så, mina underbara kollegor o hjältar som blivit som en familj för mig. Nu tar det slut o jag sörjer, sörjer o känner mig oduglig igen. Fan också. Måste ta mig dit o lämna av, samla ihop o stänga ner, men jag orkar inte. Blir fysiskt illamående av bara tanken. Hur blev det så här?