Från det ena till det andra.

Idag har jag ett jobb.

Igår trodde jag att de blommande buskarna på gården bara log med sina glada små ansikten för att narras. Idag vet jag att jag borde lita på min intuition o fatta vinken. Vinken om att efter regn kommer sol. Alltid.

En vecka till som arbetslös o uträknad till att få äta matlåda o projektplanera bland kollegor. Skam den som ger sig, men visst är det konstigt hur svart o vitt livet kan te sig när det känns som värst. Allt blir en gråskalig o regndränkt sörja som inte ens fade:ar snyggt i övergångarna. Sitter helt klart i mitt huvud, den där förbannade hjärnan jag har som spelar mig spratt, får mig att förkasta mig själv o min kapacitet fullkomlig. Behovet jag har av att vara del av ett sammanhang - inte bara andas - utan leva. På alla plan. 

Måste verkligen jobba med detta då det är jag som nog är en drama queen.

Lyssnar just nu på P1-dokumentären Den fastspända flickan. Gråter av igenkänning, inte för att jag gått igenom ens i närheten av det hon har hunnit erfara i sitt korta liv, men för att jag förstår henne. Förstår känslan av att nedvärdera sig själv till en sopa i ett hörn. Att aldrig vara värdig. Nu går det ju såklart inte att jämföra erfarenheter o dess påverkan i ens liv, men jag fattar hennes sorg, ilska o agerande mer än jag egentligen vill.

Skriver manifest, positiva lappar, snärtar mig själv med gummisnodd o motar bort elaka tankar när de poppar upp som småjävlar bakom örat. Jobbar hårt med att reda ut, sortera o förstå mig själv. Allt för att mentalt medicinera mig själv till den jag innerst inne är. Svårt med nog möjligt. Åtminstone betydligt lättare idag då jag fått en inbjudan till en gemenskap med ett syfte igen. Svårt men ett måste. Ett måste för att jag är väl värd det. Inte bara för att solen skiner just idag utan för att jag måste kunna vara mitt eget paraply när regnet strilar. Inte alltid låna någon annans...

Idag har jag bikarbonatskrubbat mina vårbleka ben. De ska bli vackra, gulbruna o redo för nya tider i svalare kläder. Kanske det funkar på hjärnan också? 

Puss på er   

Ensam hemma. Utan sammanhang, mening o uppgift.

Hur vet jag att jag är "frisk" egentligen? Gör inget, träffar ingen, pratar inte med någon annan vuxen människa än min mamma, en vän o mitt barns pappa. Och en o annan butiksinnehavare då jag får för mig att gå utanför dörren. Känns inte bra någonstans, sannerligen inte "friskt". 

Men hur gör jag för att förändra när det bara är jag det hänger på? Går ut - ensam. Gör mat - ensam. Glor på teve - ensam. Somnar - ensam. Tänker - ensam. Drömmer - ensam. Gråter - ensam. Blir förbannad - ensam.

Dagar, timmar, minuter o sekunder passerar som i ett vakuum. Livet skakar inte om, gläder inte, inspirerar inte, driver inte, uppmuntrar inte. Det bara går i en enda trist loop utan slut. Jag väntar, hoppas, våndas, snörvlar o vill. Försöker verkligen ta till mig "vill man så kan man-tänket". Men det ekar tomt o ihåligt när verkligheten skiner igenom.

Tror att allt blir bättre av ett jobb. Men fattar ju att det är jag själv som sätter krokben. Kan ju inte förlita mig på yttre omständigheter livet igenom. Det har ju visat sig - om o om igen - att luftslott spricker i solen. Pyspunka delux. 

Men hur hittar jag min styrka, förtroendet för mig själv, kraften, glädjen. Allt det som driver mig o gör livet värt att leva. Det som smittar av sig på andra o växer till ett färgglatt bollhav av liv. Det som får en att växa, vilja, orka, känna tillhörighet o sträva framåt?

Hur blir jag av med tanken på att jag bara har mig själv att skylla. Att jag gräver min egen grop...