Ensam hemma. Utan sammanhang, mening o uppgift.

Hur vet jag att jag är "frisk" egentligen? Gör inget, träffar ingen, pratar inte med någon annan vuxen människa än min mamma, en vän o mitt barns pappa. Och en o annan butiksinnehavare då jag får för mig att gå utanför dörren. Känns inte bra någonstans, sannerligen inte "friskt". 

Men hur gör jag för att förändra när det bara är jag det hänger på? Går ut - ensam. Gör mat - ensam. Glor på teve - ensam. Somnar - ensam. Tänker - ensam. Drömmer - ensam. Gråter - ensam. Blir förbannad - ensam.

Dagar, timmar, minuter o sekunder passerar som i ett vakuum. Livet skakar inte om, gläder inte, inspirerar inte, driver inte, uppmuntrar inte. Det bara går i en enda trist loop utan slut. Jag väntar, hoppas, våndas, snörvlar o vill. Försöker verkligen ta till mig "vill man så kan man-tänket". Men det ekar tomt o ihåligt när verkligheten skiner igenom.

Tror att allt blir bättre av ett jobb. Men fattar ju att det är jag själv som sätter krokben. Kan ju inte förlita mig på yttre omständigheter livet igenom. Det har ju visat sig - om o om igen - att luftslott spricker i solen. Pyspunka delux. 

Men hur hittar jag min styrka, förtroendet för mig själv, kraften, glädjen. Allt det som driver mig o gör livet värt att leva. Det som smittar av sig på andra o växer till ett färgglatt bollhav av liv. Det som får en att växa, vilja, orka, känna tillhörighet o sträva framåt?

Hur blir jag av med tanken på att jag bara har mig själv att skylla. Att jag gräver min egen grop...