Idag är det kyligt i luften, så där isigt mitt i solskenet. Snöregnet som föll i natt ligger som slask på gatorna o lurar med sina frusna kanter. Jag går i gummistövlar till vårdcentralen här bredvid. Fodrade o mjuka om foten står de emot allt som hotar. Ser hur andra kryssar mellan pölar, slask o skit medan jag modigt o lätt traskar på i sörjan. En gummistövel skulle man varit. Varm o mysig inuti med en yta som skyddar i alla väder. Ett membran mot världen. Som silar både kameler o mygg.

Men nu är det ju dessvärre inte riktigt så. 

Träffade läkaren i morse. Enligt honom ska jag fortsätta gå hos min terapeut på vårdcentralen, hon som i torsdags skickade remiss för traumabehandling inom psykiatrin då hon inte har resurser för denna typ av djupare behandling. Orkade inte inte ifrågasätta - blev bara ledsen där jag satt i hans fönsterlösa rum. Han oroas över att jag är hemma. Jag oroas över att inte få hjälp ur detta. En gång för alla. Att äntligen få möjlighet att bearbeta, bli frisk, lära om o lära rätt, få släppa taget, få leva ostört.

Hatar att sitta där o grina, hatar att själv ifrågasätta mig o mina tankar, hatar att inte våga slappna av. Hatar tanken på att detta är mitt liv o mitt öde. Min lott.

Hatar tanken på att jag inte valt detta själv utan att någon annan gjort det valet. För sina egen sjuka vinnings skull. 

Eller vad det nu är som gnager i min själ.

En läskig dag, riktigt läskig.

Många funderingar, tankar o oro runt vägen till mitt läkande. Min väg tillbaka.

Remiss är nu skickad till psykiatrin för traumabehandling. Psykiatrin. På sjukhuset. Psyket. 

Att det skulle bli så här ändå. Att år av instängd sorg, ilska o skam kombinerat med total utmattning kunde leda till att min själ slutligen bröt samman. Att den inte längre orkade stå emot som den alltid tidigare gjort. Slut nu med att hålla masker, spackla över sprickor o sopa under mattan. Nu kastas jag mest mellan hopp o förtvivlan - dels av tanken på möjligheten att få ett nytt liv och dels av tanken på att öppna Pandoras fula låda full av hemskheter. Hemskheter som fått mig att glömma, åtminstone djupt förtränga i stort sett hela min barndom.

Men nu blir det så. Skarpt läge. Skiten ska ut i ljuset och kanske lär jag mig leva igen.

På riktigt. Utan skam denna gång.

Nästa session med min terapeut ska jag tala om för henne hur det är att sitta där. Kampen mellan att bete mig som alltid - undvika allt som har med mina känslor o mitt mående att göra, låtsas funkar ju inte så vidare bra då hon vet det mesta om avpersonalisering o masker i allskönsk form o färg - och att sitta där i syftet att hitta tillbaka, rota fram byket o vara ärlig, vara på riktigt, skrämmer livet ur mig. Hon ser ju allt så tydligt, sätter ord på mitt beteende o mina tankar. Har sett det förut o känner igen symtom. Och där sitter jag o flackar med blicken, snyftar o försöker gripa efter halmstrån o skapa ett mönster av skärvorna i mitt sinne. Lägga ett pussel utan förlaga när alla bitar är samma färg o form - en oändligt djup påse av grå pusselbitar.

Idag hittade jag en bit i en svagt annan kulör. Vi pratade om att inte prata. Att inte prata är att aldrig reda ut. Förstår väl vem som helst. Men att aldrig prata, vädra, lufta eller bearbeta är en helt annan sak när det handlar om sånt som formar en, sånt som sätter såna spår som inte går att radera. Såna spår som förföljer en livet igenom o handikappar en, hindrar o gör en till någon man inte är. Den man en gång borde blivit. Som man inte längre minns sig varit. 

I min familj har det inte pratats om svåra saker. Locket har prydligt lagts på o inte en enda uns ånga har kunnat pysa ut. Det som hände mig som barn, det lilla jag nu minns, har aldrig pratats om. Mitt fel men jag var ju liten. Heller nog ingen annans fel då verktygen nog inte fanns som de gör nu - med hjälplinjer, hemsidor, brakande skandalrubriker o avtäckande av smutsigt byk högt o lågt. Då, för länge sedan när jag hade behövt någon som frågat fanns det ingen. Själv gömde jag alla känslor av skam o skuld djupt i mitt inre o stängde dörren. Att jag sedan spenderade en helvetes massa år med att vara arg o destruktiv, promiskuös o oförsiktig var det ingen som uppfattade som en stor röd varningsflagga. Iallafall inte på rätt sätt mer än att anklaga o ifrågasätta.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 18 tror jag det var. Hamnade inte ens på sjukhus. Pratades aldrig mera om. Lades under samma lock o slätades över. Kanske allt hade nystats upp om någon ställt de rätta frågorna. Kanske inte. Kanske. 

Så visst är jag livrädd. Livrädd för att våga se alla som nu vill hjälpa i ögonen. Livrädd för att ta av locket på all den skam o skuld, själförakt o livssorg jag burit på all denna tid. Livrädd att de ska förringa, skratta, eller bortförklara. Men nu är det  för sent att backa ur. Inget jag heller vill. Nu måste jag våga vara svag o rädd. Nu måste jag våga kämpa för mitt liv. 

Min terapeut. En vänlig o rätt rolig kvinna. Till henne går jag minst en gång i veckan just nu. Min andra sjukskrivningsmånad är snart till ända o jag har äntligen börjat slappna av. Får inte lika ofta de föraktade panikångestattackerna då det känns som om jag inte kan andas. När jag tror att livet är slut. Jag kan vissa dagar känna mig riktigt lugn. Har en stillsam ro liksom. Och jag kan se ett ljus om än kantad av förbannade svepande dimmor.

Har påbörjat en resa. Ingen särskilt trevlig o njutbar - bland vajande söderhavspalmer o fruktdrinkar i solnedgång - utan en jag anar kommer att riva upp himmel o jord i min själ. Dels med min terapeut som låter mig berätta, fundera o gråta. Dels genom framrotande av en hel barndom gömd i dunkel. Ett dunkel svart o tomt som ett hål i min hjärna. Har blivit förvarnad om att allt nog lär bli mycket värre innan det blir bättre, men hellre det än ett konstant främmande liv utan minnen. Det liv jag har nu fungerar ju inte att leva längre: jag orkar inte längre gå runt o låtsas att allt är bra, skratta mitt glada skratt, försöka överträffa mig själv, ständigt tillfälligt spackla över sprickorna...

Som det är nu ser jag inget värde hos mig själv. Ingen samhörighet, ingen beredskap, ingen kompetens, ingen styrka, inget skal som skyddar längre. Jag känner mig som ett öppet o varigt sår som jag pillat sönder skorpan på under hela mitt liv. Trots att jag tror mig gjort allt för att plåstra om. Inser att det istället behöver tvättas ur - med såpa o stålull.