Idag är det kyligt i luften, så där isigt mitt i solskenet. Snöregnet som föll i natt ligger som slask på gatorna o lurar med sina frusna kanter. Jag går i gummistövlar till vårdcentralen här bredvid. Fodrade o mjuka om foten står de emot allt som hotar. Ser hur andra kryssar mellan pölar, slask o skit medan jag modigt o lätt traskar på i sörjan. En gummistövel skulle man varit. Varm o mysig inuti med en yta som skyddar i alla väder. Ett membran mot världen. Som silar både kameler o mygg.

Men nu är det ju dessvärre inte riktigt så. 

Träffade läkaren i morse. Enligt honom ska jag fortsätta gå hos min terapeut på vårdcentralen, hon som i torsdags skickade remiss för traumabehandling inom psykiatrin då hon inte har resurser för denna typ av djupare behandling. Orkade inte inte ifrågasätta - blev bara ledsen där jag satt i hans fönsterlösa rum. Han oroas över att jag är hemma. Jag oroas över att inte få hjälp ur detta. En gång för alla. Att äntligen få möjlighet att bearbeta, bli frisk, lära om o lära rätt, få släppa taget, få leva ostört.

Hatar att sitta där o grina, hatar att själv ifrågasätta mig o mina tankar, hatar att inte våga slappna av. Hatar tanken på att detta är mitt liv o mitt öde. Min lott.

Hatar tanken på att jag inte valt detta själv utan att någon annan gjort det valet. För sina egen sjuka vinnings skull. 

Eller vad det nu är som gnager i min själ.