Läser en bok. Den har legat på hyllan här hemma i ett par år och har ständigt förbisetts pga mera lockande thrillers. Nu läser jag. Varje dag. Nästan hela tiden. 

Boken har påverkat mig enormt, mina tankar, mina drömmar och mina minnesbilder har alla färgats av den sorgliga historia som utspelas. Allt har liksom gått från svartvitt till fyrfärg. Att jag skulle känna igen så många känslor som beskrivs gör mig rädd samtidigt som glad. Jag känner igen vanmakten, känslorna av att bli kvarglömd, av att inte kunna andas. Känner igen ilskan, sorgen, smärtan. Och alla frågor utan svar.

Att den har legat på min hylla i alla år, dammig och bortglömd, förbisedd och missförstådd - kanske var det inte rätt tid förrän nu? 

Den har fått mig att tänka efter. Fundera på hur allt började, varför jag tappat bort mig själv. Varför jag känner att jag inte egentligen har någon rätt att må dåligt. Att jag borde vara lycklig och tillfreds med livet. Att jag borde orka, ta mig i kragen och bara släppa.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 17 år. Minns inte vad som hände när jag vaknade. Kom jag till läkare? Sjukhus? Frågade någon varför? Eller sopades alla mina känslor under mattan? Är det därför jag står här idag, oförmögen att släppa känslan av att livet är ohanterligt? Att jag hållit andan så länge att det inte går längre?

Min läkare ringde tillslut igår. 6 timmar senare än bestämt. Men han ringde. Och faktiskt - jag berättade sanningen: att jag inte fungerar, att jag gråter, sover och känner mig som en maskin som går på ett spår. Och att jag nu håller på att krascha, spåra ur och volta in i skogen 1000 meter nedanför. Jag kunde nästan se hur han drog ett streck över min tidigare diagnos och satte ett rött kryss i rutan vid mitt namn.

Jag fick en tid för besök, igen. Imorgon eftermiddag. 

Känner mig lättad över att jag släppt min förnekelse och vågat blotta mig. Vågat erkänna att jag bara krampaktigt lyckats hålla ihop sedan i våras. 

Bad om hjälp, stöd, någon att prata med. Bad om tid att få ro och lugn runt mig, för att orka ta hand om mina barn. Om mig själv.

Boken heter Ut ur mörkret - skriven av Linda Caine och hennes psykiater. Den har gett mig kraft att våga.

Läser en bok. Den har legat på hyllan här hemma i ett par år och har ständigt förbisetts pga mera lockande thrillers. Nu läser jag. Varje dag. Nästan hela tiden. 

Boken har påverkat mig enormt, mina tankar, mina drömmar och mina minnesbilder har alla färgats av den sorgliga historia som utspelas. Allt har liksom gått från svartvitt till fyrfärg. Att jag skulle känna igen så många känslor som beskrivs gör mig rädd samtidigt som glad. Jag känner igen vanmakten, känslorna av att bli kvarglömd, av att inte kunna andas. Känner igen ilskan, sorgen, smärtan. Och alla frågor utan svar.

Att den har legat på min hylla i alla år, dammig och bortglömd, förbisedd och missförstådd - kanske var det inte rätt tid förrän nu? 

Den har fått mig att tänka efter. Fundera på hur allt började, varför jag tappat bort mig själv. Varför jag känner att jag inte egentligen har någon rätt att må dåligt. Att jag borde vara lycklig och tillfreds med livet. Att jag borde orka, ta mig i kragen och bara släppa.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 17 år. Minns inte vad som hände när jag vaknade. Kom jag till läkare? Sjukhus? Frågade någon varför? Eller sopades alla mina känslor under mattan? Är det därför jag står här idag, oförmögen att släppa känslan av att livet är ohanterligt? Att jag hållit andan så länge att det inte går längre?

Min läkare ringde tillslut igår. 6 timmar senare än bestämt. Men han ringde. Och faktiskt - jag berättade sanningen: att jag inte fungerar, att jag gråter, sover och känner mig som en maskin som går på ett spår. Och att jag nu håller på att krascha, spåra ur och volta in i skogen 1000 meter nedanför. Jag kunde nästan se hur han drog ett streck över min tidigare diagnos och satte ett rött kryss i rutan vid mitt namn.

Jag fick en tid för besök, igen. Imorgon eftermiddag. 

Känner mig lättad över att jag släppt min förnekelse och vågat blotta mig. Vågat erkänna att jag bara krampaktigt lyckats hålla ihop sedan i våras. 

Bad om hjälp, stöd, någon att prata med. Bad om tid att få ro och lugn runt mig, för att orka ta hand om mina barn. Om mig själv.

Boken heter Ut ur mörkret - skriven av Linda Caine och hennes psykiater. Den har gett mig kraft att våga.

Klockan passerade nyss halv tolv. Inte ringer det någon läkare trots att jag fått en telefontid 11.15 idag.

Besvikelsen av att ha förberett mig sedan jag vaknade på att verkligen våga vara sann mot mig själv o berätta om mitt psykiska mående, bara för att behöva börja om från början igen, är oändlig. 

Jobbet tjatar: när kommer du. En måttligt intresserad men desto mer irriterad chef kräver konstant uppdatering av tillstånd o tillgänglighet. Får nu tala om att ännu en dag passerar utan resultat.

Och sedan åter igen ringa mig genom vårdcentralens växel för att ännu en gång beskriva mitt ärende...

Mitt huvud värker, magen svider, tårarna bränner och jag vill bara sova. 

Sova och vakna på en annan sida. Där säven susar och luften är klar.

Nu är jag inne på min andra sjukvecka. Har högt blodtryck, huvudvärk o går runt med ett molande illamående. Tröttsamt. Och med en gnagande oro för orsaken...

Har sprungit på vårdcentralen och genomgår nu en utredning för detta. Har inte orkat beröra mitt mående - orkar inte berätta längre, för nya läkare som jag knappt begriper. Lindar in min dödsångest i ett mera lätthanterligt och kroppsligt mående. Fel som tusan, jag vet, men hur ska jag orka dra upp allt igen - att jag mår så jävla dåligt att jag glömmer bort att andas när jag släcker lampan, att det känns som om hjärtat ska slå sig ut ur bröstet, att jag dagligen undrar vilken mening livet har, att jag tappat bort mig själv, känner mig genomskinlig och fel på alla vis, att jag knappt vågar köra bil längre då jag inte litar på mig själv...

Lättare att bara ta upp mitt konstanta illamående. Mycket lättare.

Drömde min vanliga dröm i natt. Den då jag försöker andas under istäckt vatten. Jag ser världen ovanför men tar mig inte igenom. Kippar efter luft som inte finns.

Inte blir jag frisk av att dölja, låtsas och helt sonika skita i hur jag mår. Men var ska jag börja, vart ska jag ta vägen, vem ska hjälpa? Hur ska jag kunna ägna mig åt att må bättre? 

Jag har inget svar. 

På måndag ska jag vara tillbaka på jobbet. Frisk som en jävla nötkärna.