Läser en bok. Den har legat på hyllan här hemma i ett par år och har ständigt förbisetts pga mera lockande thrillers. Nu läser jag. Varje dag. Nästan hela tiden. 

Boken har påverkat mig enormt, mina tankar, mina drömmar och mina minnesbilder har alla färgats av den sorgliga historia som utspelas. Allt har liksom gått från svartvitt till fyrfärg. Att jag skulle känna igen så många känslor som beskrivs gör mig rädd samtidigt som glad. Jag känner igen vanmakten, känslorna av att bli kvarglömd, av att inte kunna andas. Känner igen ilskan, sorgen, smärtan. Och alla frågor utan svar.

Att den har legat på min hylla i alla år, dammig och bortglömd, förbisedd och missförstådd - kanske var det inte rätt tid förrän nu? 

Den har fått mig att tänka efter. Fundera på hur allt började, varför jag tappat bort mig själv. Varför jag känner att jag inte egentligen har någon rätt att må dåligt. Att jag borde vara lycklig och tillfreds med livet. Att jag borde orka, ta mig i kragen och bara släppa.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 17 år. Minns inte vad som hände när jag vaknade. Kom jag till läkare? Sjukhus? Frågade någon varför? Eller sopades alla mina känslor under mattan? Är det därför jag står här idag, oförmögen att släppa känslan av att livet är ohanterligt? Att jag hållit andan så länge att det inte går längre?

Min läkare ringde tillslut igår. 6 timmar senare än bestämt. Men han ringde. Och faktiskt - jag berättade sanningen: att jag inte fungerar, att jag gråter, sover och känner mig som en maskin som går på ett spår. Och att jag nu håller på att krascha, spåra ur och volta in i skogen 1000 meter nedanför. Jag kunde nästan se hur han drog ett streck över min tidigare diagnos och satte ett rött kryss i rutan vid mitt namn.

Jag fick en tid för besök, igen. Imorgon eftermiddag. 

Känner mig lättad över att jag släppt min förnekelse och vågat blotta mig. Vågat erkänna att jag bara krampaktigt lyckats hålla ihop sedan i våras. 

Bad om hjälp, stöd, någon att prata med. Bad om tid att få ro och lugn runt mig, för att orka ta hand om mina barn. Om mig själv.

Boken heter Ut ur mörkret - skriven av Linda Caine och hennes psykiater. Den har gett mig kraft att våga.

Läser en bok. Den har legat på hyllan här hemma i ett par år och har ständigt förbisetts pga mera lockande thrillers. Nu läser jag. Varje dag. Nästan hela tiden. 

Boken har påverkat mig enormt, mina tankar, mina drömmar och mina minnesbilder har alla färgats av den sorgliga historia som utspelas. Allt har liksom gått från svartvitt till fyrfärg. Att jag skulle känna igen så många känslor som beskrivs gör mig rädd samtidigt som glad. Jag känner igen vanmakten, känslorna av att bli kvarglömd, av att inte kunna andas. Känner igen ilskan, sorgen, smärtan. Och alla frågor utan svar.

Att den har legat på min hylla i alla år, dammig och bortglömd, förbisedd och missförstådd - kanske var det inte rätt tid förrän nu? 

Den har fått mig att tänka efter. Fundera på hur allt började, varför jag tappat bort mig själv. Varför jag känner att jag inte egentligen har någon rätt att må dåligt. Att jag borde vara lycklig och tillfreds med livet. Att jag borde orka, ta mig i kragen och bara släppa.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 17 år. Minns inte vad som hände när jag vaknade. Kom jag till läkare? Sjukhus? Frågade någon varför? Eller sopades alla mina känslor under mattan? Är det därför jag står här idag, oförmögen att släppa känslan av att livet är ohanterligt? Att jag hållit andan så länge att det inte går längre?

Min läkare ringde tillslut igår. 6 timmar senare än bestämt. Men han ringde. Och faktiskt - jag berättade sanningen: att jag inte fungerar, att jag gråter, sover och känner mig som en maskin som går på ett spår. Och att jag nu håller på att krascha, spåra ur och volta in i skogen 1000 meter nedanför. Jag kunde nästan se hur han drog ett streck över min tidigare diagnos och satte ett rött kryss i rutan vid mitt namn.

Jag fick en tid för besök, igen. Imorgon eftermiddag. 

Känner mig lättad över att jag släppt min förnekelse och vågat blotta mig. Vågat erkänna att jag bara krampaktigt lyckats hålla ihop sedan i våras. 

Bad om hjälp, stöd, någon att prata med. Bad om tid att få ro och lugn runt mig, för att orka ta hand om mina barn. Om mig själv.

Boken heter Ut ur mörkret - skriven av Linda Caine och hennes psykiater. Den har gett mig kraft att våga.