Nästa session med min terapeut ska jag tala om för henne hur det är att sitta där. Kampen mellan att bete mig som alltid - undvika allt som har med mina känslor o mitt mående att göra, låtsas funkar ju inte så vidare bra då hon vet det mesta om avpersonalisering o masker i allskönsk form o färg - och att sitta där i syftet att hitta tillbaka, rota fram byket o vara ärlig, vara på riktigt, skrämmer livet ur mig. Hon ser ju allt så tydligt, sätter ord på mitt beteende o mina tankar. Har sett det förut o känner igen symtom. Och där sitter jag o flackar med blicken, snyftar o försöker gripa efter halmstrån o skapa ett mönster av skärvorna i mitt sinne. Lägga ett pussel utan förlaga när alla bitar är samma färg o form - en oändligt djup påse av grå pusselbitar.

Idag hittade jag en bit i en svagt annan kulör. Vi pratade om att inte prata. Att inte prata är att aldrig reda ut. Förstår väl vem som helst. Men att aldrig prata, vädra, lufta eller bearbeta är en helt annan sak när det handlar om sånt som formar en, sånt som sätter såna spår som inte går att radera. Såna spår som förföljer en livet igenom o handikappar en, hindrar o gör en till någon man inte är. Den man en gång borde blivit. Som man inte längre minns sig varit. 

I min familj har det inte pratats om svåra saker. Locket har prydligt lagts på o inte en enda uns ånga har kunnat pysa ut. Det som hände mig som barn, det lilla jag nu minns, har aldrig pratats om. Mitt fel men jag var ju liten. Heller nog ingen annans fel då verktygen nog inte fanns som de gör nu - med hjälplinjer, hemsidor, brakande skandalrubriker o avtäckande av smutsigt byk högt o lågt. Då, för länge sedan när jag hade behövt någon som frågat fanns det ingen. Själv gömde jag alla känslor av skam o skuld djupt i mitt inre o stängde dörren. Att jag sedan spenderade en helvetes massa år med att vara arg o destruktiv, promiskuös o oförsiktig var det ingen som uppfattade som en stor röd varningsflagga. Iallafall inte på rätt sätt mer än att anklaga o ifrågasätta.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 18 tror jag det var. Hamnade inte ens på sjukhus. Pratades aldrig mera om. Lades under samma lock o slätades över. Kanske allt hade nystats upp om någon ställt de rätta frågorna. Kanske inte. Kanske. 

Så visst är jag livrädd. Livrädd för att våga se alla som nu vill hjälpa i ögonen. Livrädd för att ta av locket på all den skam o skuld, själförakt o livssorg jag burit på all denna tid. Livrädd att de ska förringa, skratta, eller bortförklara. Men nu är det  för sent att backa ur. Inget jag heller vill. Nu måste jag våga vara svag o rädd. Nu måste jag våga kämpa för mitt liv. 

 

tossemor

20 november 2015 19:35

Förstår din rädsla, men låt de komma fram det är dax. Du kommer klara det. Du vet du va ju allas idol ;)
Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick. Att s...

Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn. Att behöva ligga kvar i sängen ä...

Har jobbat för fullt i ett halvår nu. Gått riktigt bra. Om jag håller andan ibland. Känner mig för det mesta sopig o misslyckad. Håller mig flytande bara. Och ler från öra till öra. Vissa dagar är värre än andra, de dagar då jag inte orkar längre. ...

Rotar runt i min gamla dammiga blogg o finner ett sorgligt inlägg. Livet har ljusnat sedan 2009... Absolut. Men spåren är djupare än havet. "Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - ...

Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunsk...