Nästa session med min terapeut ska jag tala om för henne hur det är att sitta där. Kampen mellan att bete mig som alltid - undvika allt som har med mina känslor o mitt mående att göra, låtsas funkar ju inte så vidare bra då hon vet det mesta om avpersonalisering o masker i allskönsk form o färg - och att sitta där i syftet att hitta tillbaka, rota fram byket o vara ärlig, vara på riktigt, skrämmer livet ur mig. Hon ser ju allt så tydligt, sätter ord på mitt beteende o mina tankar. Har sett det förut o känner igen symtom. Och där sitter jag o flackar med blicken, snyftar o försöker gripa efter halmstrån o skapa ett mönster av skärvorna i mitt sinne. Lägga ett pussel utan förlaga när alla bitar är samma färg o form - en oändligt djup påse av grå pusselbitar.

Idag hittade jag en bit i en svagt annan kulör. Vi pratade om att inte prata. Att inte prata är att aldrig reda ut. Förstår väl vem som helst. Men att aldrig prata, vädra, lufta eller bearbeta är en helt annan sak när det handlar om sånt som formar en, sånt som sätter såna spår som inte går att radera. Såna spår som förföljer en livet igenom o handikappar en, hindrar o gör en till någon man inte är. Den man en gång borde blivit. Som man inte längre minns sig varit. 

I min familj har det inte pratats om svåra saker. Locket har prydligt lagts på o inte en enda uns ånga har kunnat pysa ut. Det som hände mig som barn, det lilla jag nu minns, har aldrig pratats om. Mitt fel men jag var ju liten. Heller nog ingen annans fel då verktygen nog inte fanns som de gör nu - med hjälplinjer, hemsidor, brakande skandalrubriker o avtäckande av smutsigt byk högt o lågt. Då, för länge sedan när jag hade behövt någon som frågat fanns det ingen. Själv gömde jag alla känslor av skam o skuld djupt i mitt inre o stängde dörren. Att jag sedan spenderade en helvetes massa år med att vara arg o destruktiv, promiskuös o oförsiktig var det ingen som uppfattade som en stor röd varningsflagga. Iallafall inte på rätt sätt mer än att anklaga o ifrågasätta.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 18 tror jag det var. Hamnade inte ens på sjukhus. Pratades aldrig mera om. Lades under samma lock o slätades över. Kanske allt hade nystats upp om någon ställt de rätta frågorna. Kanske inte. Kanske. 

Så visst är jag livrädd. Livrädd för att våga se alla som nu vill hjälpa i ögonen. Livrädd för att ta av locket på all den skam o skuld, själförakt o livssorg jag burit på all denna tid. Livrädd att de ska förringa, skratta, eller bortförklara. Men nu är det  för sent att backa ur. Inget jag heller vill. Nu måste jag våga vara svag o rädd. Nu måste jag våga kämpa för mitt liv. 

Min terapeut. En vänlig o rätt rolig kvinna. Till henne går jag minst en gång i veckan just nu. Min andra sjukskrivningsmånad är snart till ända o jag har äntligen börjat slappna av. Får inte lika ofta de föraktade panikångestattackerna då det känns som om jag inte kan andas. När jag tror att livet är slut. Jag kan vissa dagar känna mig riktigt lugn. Har en stillsam ro liksom. Och jag kan se ett ljus om än kantad av förbannade svepande dimmor.

Har påbörjat en resa. Ingen särskilt trevlig o njutbar - bland vajande söderhavspalmer o fruktdrinkar i solnedgång - utan en jag anar kommer att riva upp himmel o jord i min själ. Dels med min terapeut som låter mig berätta, fundera o gråta. Dels genom framrotande av en hel barndom gömd i dunkel. Ett dunkel svart o tomt som ett hål i min hjärna. Har blivit förvarnad om att allt nog lär bli mycket värre innan det blir bättre, men hellre det än ett konstant främmande liv utan minnen. Det liv jag har nu fungerar ju inte att leva längre: jag orkar inte längre gå runt o låtsas att allt är bra, skratta mitt glada skratt, försöka överträffa mig själv, ständigt tillfälligt spackla över sprickorna...

Som det är nu ser jag inget värde hos mig själv. Ingen samhörighet, ingen beredskap, ingen kompetens, ingen styrka, inget skal som skyddar längre. Jag känner mig som ett öppet o varigt sår som jag pillat sönder skorpan på under hela mitt liv. Trots att jag tror mig gjort allt för att plåstra om. Inser att det istället behöver tvättas ur - med såpa o stålull.