Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick.

Att spendera den ena efter den andra strålande vårdagen bakom en jävla persienn, i dunklet - helt apatisk, ovårdad o ledsen.

Tyckte det borde ha räckt med en lång tom påskhelg, men det krävs som det verkar ännu en vecka av självömkan o livstvekan innan jag ens kan tänka på att jobba. 

Hatar detta virrvarr av ångest o oro för än det ena än det andra. Oro för ångesten, ångest över oron. Besvikelsen över mig själv, min person o min svaghet. Gråten o besvikelsen över att mina barn har mig som mor. Den mor som ska leda, stärka, lyfta o ovillkorligt älska. Den som ligger under täcket vårens vackraste dagar. Vilken jävla förebild...

Har mardrömmar om att jag ligger inlåst i ett unket rum fyllt av dammiga minnen. Saker som borde ha kastats för länge sedan. Högar av gamla utlästa böcker, noppriga kläder o maskiga strumpbyxor. Smutsiga glas med intorkad mjölk i botten. Mitt i allt ligger jag. Ensam, då mina barn sedan länge slutat komma hem. Jag sjunker liksom längre o längre ner bland täcken o solkiga dynor. Tills jag kvävs. Med ett rofyllt leende o slutna ögonlock. 

Vad är det för fel på mig? Var kommer all denna förbannade skit ifrån? Varför kan jag bara inte leva livet? Ens planera för semestern, den första riktiga på väldigt länge. Fylla kalendern med roliga upptåg med barnen, vänner, jobb, liv?

Varför?

Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn.

Att behöva ligga kvar i sängen är det absolut sista jag vill, men just nu är det mentalt mitt enda alternativ. Trots att ångesten blir än värre - över ekonomin, barnen, måendet o morgondagen. 

Kan bara inte sluta gråta länge nog för att hinna måla mig, klä mig, se ut som vem som helst. En sån som klarar av livet. Håller ihop. Har koll o övertaget. Makten.

Istället samlar jag mig för att bryta samman. Ensam under täcket bakom stängd persienn.

Har jobbat för fullt i ett halvår nu. Gått riktigt bra. Om jag håller andan ibland. Känner mig för det mesta sopig o misslyckad. Håller mig flytande bara. Och ler från öra till öra.

Vissa dagar är värre än andra, de dagar då jag inte orkar längre. Bara vill gråta o gömma mig i ett mörkt rum o aldrig komma ut igen.

Önskar att allt vore annorlunda - att det inte behövde kännas som om jag är instängd i en bubbla. Att även jag for omkring där ute o levde livet. Att jag slapp stå som en jävla statist i bakgrunden, utan roll o mening. Osedd o grå. 

Men jag flyter iallafall - så länge havet inte stormar.

Rotar runt i min gamla dammiga blogg o finner ett sorgligt inlägg. Livet har ljusnat sedan 2009... Absolut. Men spåren är djupare än havet.

"Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - trampar jag luft i mitt ekorrhjul utan stoppknapp. Jag sitter fast och kommer inte loss. Ingen vrider ur mig och hänger upp mig, plant och fint på en torr plats där jag kan hämta mig en smula. Jag ser inte ljuset där framme, då tyglarna kanske någon gång börjar lösas upp en aning. Jag kämpar och sliter, varje dag med att hålla huvudet ovanför ytan, tårarna bränner sig genom mina rödkantade och trötta ögonlock då jag för tusende gången samma vecka biter ihop tänderna i vredesmod då vantarna sitter snett och allt brakar samman av ett ögonblicks verk. Jag byltar, river, bönar, ber, varje sekund, varje minut, varje dag. Hör min egen röst som genom ett töcken, som ett ständigt gnissel av vanmäktigt pockande och lockande. Skulle så gärna ställa mig på tå i ett fönster och ropa på hjälp. Ropa det högsta jag kan på en hjälp jag inte vet namnet på. Istället tittar jag på då världen där utanför mitt fönster passera i en ström av lyckade öden som aldrig ens verkar vackla.
Som man bäddar får man ligga. Att ens andas något annat om att allt står en upp i halsen, att man inte hittar ut igen, att man sitter fast under resterna av sitt forna jag i en härva utan varken början eller slut - jag vågar inte ens se mig själv i ögonen, hur vågar jag då någonsin vara ärlig i någon annans ögon.
Mitt huvud sprängs av att konstant hållas under ytan, jag får inte luft.
Det är liksom någon som håller fast mig i foten och hindrar mig från att andas, någon där nere i mörkret som verkar vilja mig illa.
Kanske någon som jag kämpar mot, kanske mitt eget dåliga samvete som går vid min sida varje vaket ögonblick.
Undrar, då jag ser alla leende mammor och samstämda föräldrar som alltid verkar ha allt under kontroll, alla känns uppfyllda och skrattar och lever, ingen har hört talas om något annat, alla ler liksom i ett hemligt samförstånd mot varandra som om de ser igenom mig, ser de fina sprickorna i min krackelerande yta. Är det verkligen bara jag som känner mig fast i ett järngrepp, fast i min egenhändigt skapade sörja, min egen kvicksand som ger efter under mina fötter och suger mig bara hårdare fast då jag försöker kämpa mig loss - om blott bara för en endaste minut. Jag är fast i mitt livs största, eviga och ovillkorliga kärlekshistoria som sakta envist och långsamt förtar mig utifrån och in, som svidande med sin glöd bränner upp mig i båda ändar, äter upp mig, tuggar hårt med arga käkar och långsamt förintar det jag en gång var. Hur kan jag vara en sådan mor som inte orkar med mina små oskyldiga barn, förlorar förståndet och sliter mitt hår över livets alla måsten och krav? Vem har jag blivit? Hur blev det så här? Hur kunde jag låta det ske? Varför ser ingen? Jag har ju stått på tå många gånger - där bakom fönsterrutan - men inte någonsin öppnat och ropat, bara stått fastfrusen i mitt eget tysta skrik: -Livet kväver mig! Eller var jag denna plågade och sönderfrätta människa redan innan mina älskade barn kom till världen. Kanske jag alltid varit en inlåst själ med ett aldrig uttalat behov av hjälp att ta mig loss?
Har jag bara aldrig velat se det förut.
Aldrig riktigt behövt, alltid haft en flyktväg dold i skumrasket.
Men egentligen aldrig varit riktigt fri.
Alltid bara legat där jag bäddat.
Är det bara jag som måste få andas egen luft? Tänka en egen tanke, mina älskade."

Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunskap ger oss att välja o att agera, drömma o prova. Och rent av genomföra o lyckas. Hur en bra grund öppnar dörrar o skapar alternativ i vårt sätt att leva. Att utan lärande fastnar vi i hjulspår som blir svårare att ta sig ur, upp o vidare. Kunskap får oss att lyfta högre o högre för varje lärdom. Jag uppmuntrar o peppar, stärker o stöttar, gråter o skrattar med henne genom gott o ont trots mina självtvivel. 
Hon vet att det även går att göra nya val, lära nytt o hitta andra vägar genom lärdom - hon har sett mig ta min kandidatexamen för 3 år sedan. Hon har sett att allt går om man kämpar, lägger manken till o gör sitt bästa. Min dotter tvivlar stundom som sig bör när hon är ynka 12, men hon vet också att skolan är viktig. Att den lägger grunden vi står på. Den grund vi bara själva kan påverka.
Under hela hösten har jag hittat henne tyst o koncentrerat bläddrande vid sitt skrivbord, bland stenciler o anteckningar; böcker, lappar o att-göra-listor. Hon sitter där utan tjat, gnat o otål. Hon har varit en förebild, tagit ansvar, varit en fin vän, gjort sitt bästa o det är sannerligen gott nog för en belöning i dagens ofta annars bortskämda barnavärld.

Idag är det kyligt i luften, så där isigt mitt i solskenet. Snöregnet som föll i natt ligger som slask på gatorna o lurar med sina frusna kanter. Jag går i gummistövlar till vårdcentralen här bredvid. Fodrade o mjuka om foten står de emot allt som hotar. Ser hur andra kryssar mellan pölar, slask o skit medan jag modigt o lätt traskar på i sörjan. En gummistövel skulle man varit. Varm o mysig inuti med en yta som skyddar i alla väder. Ett membran mot världen. Som silar både kameler o mygg.

Men nu är det ju dessvärre inte riktigt så. 

Träffade läkaren i morse. Enligt honom ska jag fortsätta gå hos min terapeut på vårdcentralen, hon som i torsdags skickade remiss för traumabehandling inom psykiatrin då hon inte har resurser för denna typ av djupare behandling. Orkade inte inte ifrågasätta - blev bara ledsen där jag satt i hans fönsterlösa rum. Han oroas över att jag är hemma. Jag oroas över att inte få hjälp ur detta. En gång för alla. Att äntligen få möjlighet att bearbeta, bli frisk, lära om o lära rätt, få släppa taget, få leva ostört.

Hatar att sitta där o grina, hatar att själv ifrågasätta mig o mina tankar, hatar att inte våga slappna av. Hatar tanken på att detta är mitt liv o mitt öde. Min lott.

Hatar tanken på att jag inte valt detta själv utan att någon annan gjort det valet. För sina egen sjuka vinnings skull. 

Eller vad det nu är som gnager i min själ.

En läskig dag, riktigt läskig.

Många funderingar, tankar o oro runt vägen till mitt läkande. Min väg tillbaka.

Remiss är nu skickad till psykiatrin för traumabehandling. Psykiatrin. På sjukhuset. Psyket. 

Att det skulle bli så här ändå. Att år av instängd sorg, ilska o skam kombinerat med total utmattning kunde leda till att min själ slutligen bröt samman. Att den inte längre orkade stå emot som den alltid tidigare gjort. Slut nu med att hålla masker, spackla över sprickor o sopa under mattan. Nu kastas jag mest mellan hopp o förtvivlan - dels av tanken på möjligheten att få ett nytt liv och dels av tanken på att öppna Pandoras fula låda full av hemskheter. Hemskheter som fått mig att glömma, åtminstone djupt förtränga i stort sett hela min barndom.

Men nu blir det så. Skarpt läge. Skiten ska ut i ljuset och kanske lär jag mig leva igen.

På riktigt. Utan skam denna gång.

Nästa session med min terapeut ska jag tala om för henne hur det är att sitta där. Kampen mellan att bete mig som alltid - undvika allt som har med mina känslor o mitt mående att göra, låtsas funkar ju inte så vidare bra då hon vet det mesta om avpersonalisering o masker i allskönsk form o färg - och att sitta där i syftet att hitta tillbaka, rota fram byket o vara ärlig, vara på riktigt, skrämmer livet ur mig. Hon ser ju allt så tydligt, sätter ord på mitt beteende o mina tankar. Har sett det förut o känner igen symtom. Och där sitter jag o flackar med blicken, snyftar o försöker gripa efter halmstrån o skapa ett mönster av skärvorna i mitt sinne. Lägga ett pussel utan förlaga när alla bitar är samma färg o form - en oändligt djup påse av grå pusselbitar.

Idag hittade jag en bit i en svagt annan kulör. Vi pratade om att inte prata. Att inte prata är att aldrig reda ut. Förstår väl vem som helst. Men att aldrig prata, vädra, lufta eller bearbeta är en helt annan sak när det handlar om sånt som formar en, sånt som sätter såna spår som inte går att radera. Såna spår som förföljer en livet igenom o handikappar en, hindrar o gör en till någon man inte är. Den man en gång borde blivit. Som man inte längre minns sig varit. 

I min familj har det inte pratats om svåra saker. Locket har prydligt lagts på o inte en enda uns ånga har kunnat pysa ut. Det som hände mig som barn, det lilla jag nu minns, har aldrig pratats om. Mitt fel men jag var ju liten. Heller nog ingen annans fel då verktygen nog inte fanns som de gör nu - med hjälplinjer, hemsidor, brakande skandalrubriker o avtäckande av smutsigt byk högt o lågt. Då, för länge sedan när jag hade behövt någon som frågat fanns det ingen. Själv gömde jag alla känslor av skam o skuld djupt i mitt inre o stängde dörren. Att jag sedan spenderade en helvetes massa år med att vara arg o destruktiv, promiskuös o oförsiktig var det ingen som uppfattade som en stor röd varningsflagga. Iallafall inte på rätt sätt mer än att anklaga o ifrågasätta.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 18 tror jag det var. Hamnade inte ens på sjukhus. Pratades aldrig mera om. Lades under samma lock o slätades över. Kanske allt hade nystats upp om någon ställt de rätta frågorna. Kanske inte. Kanske. 

Så visst är jag livrädd. Livrädd för att våga se alla som nu vill hjälpa i ögonen. Livrädd för att ta av locket på all den skam o skuld, själförakt o livssorg jag burit på all denna tid. Livrädd att de ska förringa, skratta, eller bortförklara. Men nu är det  för sent att backa ur. Inget jag heller vill. Nu måste jag våga vara svag o rädd. Nu måste jag våga kämpa för mitt liv.