Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick.

Att spendera den ena efter den andra strålande vårdagen bakom en jävla persienn, i dunklet - helt apatisk, ovårdad o ledsen.

Tyckte det borde ha räckt med en lång tom påskhelg, men det krävs som det verkar ännu en vecka av självömkan o livstvekan innan jag ens kan tänka på att jobba. 

Hatar detta virrvarr av ångest o oro för än det ena än det andra. Oro för ångesten, ångest över oron. Besvikelsen över mig själv, min person o min svaghet. Gråten o besvikelsen över att mina barn har mig som mor. Den mor som ska leda, stärka, lyfta o ovillkorligt älska. Den som ligger under täcket vårens vackraste dagar. Vilken jävla förebild...

Har mardrömmar om att jag ligger inlåst i ett unket rum fyllt av dammiga minnen. Saker som borde ha kastats för länge sedan. Högar av gamla utlästa böcker, noppriga kläder o maskiga strumpbyxor. Smutsiga glas med intorkad mjölk i botten. Mitt i allt ligger jag. Ensam, då mina barn sedan länge slutat komma hem. Jag sjunker liksom längre o längre ner bland täcken o solkiga dynor. Tills jag kvävs. Med ett rofyllt leende o slutna ögonlock. 

Vad är det för fel på mig? Var kommer all denna förbannade skit ifrån? Varför kan jag bara inte leva livet? Ens planera för semestern, den första riktiga på väldigt länge. Fylla kalendern med roliga upptåg med barnen, vänner, jobb, liv?

Varför?