Jag som mått bra i snart två veckor. Fixat, grejat, umgåtts och mest varit glad. Sen blir det så här...

Just nu kvävs jag av alla måsten. Måsten som inte egentligen bara är borden. Kanske är det så här det blir när jag med glädje bara råkat leva en stund. Plötsligt blir det mörkt och alla positiva mentala loopar jag enträget kämpar med går i stå och blir till floskler som klingar falskt.

Alla dessa förbannande papper som dränker mig: alla ansökningar, förklaringar, anmälningar, avsägningar och informationer som ligger orörda och kvider i alla hörn, på alla kanter och i alla skåp. Sånt som måste göras för att allt inte ska falla sönder runt mig. Läkarbesök, samtalsterapi, mail till facket, uppsägningar och byten av gamla avtal, papper att läsa igenom och fylla i och bocka av för att försöka få rätsida på härvan som kallas vardag.

Vet att det går att sortera, få ordning på vad som behöver göras nu och vad som kan göras sen. Men detta sen, när är det?

Stänger skåpen och drar täcket över huvudet. Glömmer bort och förtränger en stund, låtsas att allt är frid och fröjd och att jag har koll och är med i matchen. Trots att jag ligger under med 19-2 och det bara är någon ynka period kvar innan larmet går. Drunknar.

Det som känns viktigast är min jävlaranammakamp mot mitt gamla jobb. Den kamp som hittills gett mig syre till elden, vatten på kvarnen och luft under vingarna. Den som gett mig kraft att irritera mig på oförrätter, sånt jag sporras av. I vanliga fall.

Men hur i herrans namn ska jag hitta orden som beskriver min ståndpunkt, hur ska jag orka formulera vad som kan liknas vid en dåres försvarstal när mina motståndare pepprar mig med sina outsinliga argument. Trots att de har fel och jag har rätt är det ändå jag som är dåren...

Hade så behövt min gamla styrka, min gamla kämparanda och envishet. Mitt argsinta men kärnfulla språk som får deras ballong av rappakalja att börja pysa luft. Glöden finns ju där inne någonstans, jag känner hur den hettar och svider men locket verkar vara av betong och orubbligt. Iallafall av mina fumliga fingrar.

Dra täcket över huvudet som jag numera bokstavligen ägnar mig åt fungerar ju så där när allt kommer till kritan. "Gör det du måste och inget annat", men vad väljer jag när allt är ett måste? Ett måste för att tid rinner ut, pengar sinar, andra behöver, jag behöver.

Livet. Detta förbannade virrvarr av trådar.