Bara ett par dagar kvar nu till min resa hem mot norr. Att en kan sakna sin gamla hemstad så mycket att det skär i hjärtat bara vid tanken. Längtar efter människorna, platserna, ljuset, värmen, minnena, naturen o min mamma. Min kära gamla mor som hamnat så förbaskat o ledsamt långt bort från mig o mina barn då jag flyttat alldeles för långt hemifrån. Fan också, men sånt är livet. Och herrens vägar äro outgrundliga. Dessvärre. Nu är jag fast i sörmland för evigt. Hade det varit möjligt hade jag flyttat hem igår. Istället gör jag allt jag kan för att åka hem då o då. Blir lika glad o lycklig varje gång jag landar. Och lika smärtsamt ledsen varje gång jag checkar ut. 

Kanske jag förskönar, hittar på, minns fel? Men det går inte att bortse från känslan av det ljuvliga lugn o sinnesro som infinner sig varje gång jag är där. Allt blir möjligt. Jag känner mig hemma.

Och ändå så ofantligt långt ifrån...

Om jag vetat - den där underbara dagen jag fick jobbet - att den allra vackraste kärlekshistoria med en arbetsplats skulle sluta i denna uppslitande känsla av vanmakt o sorg, skulle jag nog sagt Nej tack. Jag skulle vänt på klacken o gått så långt jag kunnat åt ett helt annat håll. Men aldrig kunde jag ju ana att det skulle sluta i fulspel, fullkomlig självförtroendeförlust o brustet hjärta.

Min väg ut ur utmattningsdepression, nattsvart mörker o livsleda är kantad av aldrig sinande påminnelser o en ledsamhet som river mina ben blodiga. Denna arbetsplats som skänkt mig mer glädje än något annat arbete jag haft. Nu är den ett stort svart moln av oförrätter som får mig att ständigt vackla tårögd på vägen mot ljuset. 

Fattar inte vad som hände, när det blev så här. Att gå från att vara en uppskattad o högpresterande medlem i gruppen, med inget annat än stolthet o glädje varje morgon jag klev in genom porten, till att bli avskriven, överkörd o nervärderad har satt spår djupa som bottenlösa raviner. 

Försöker verkligen glömma, inte ta åt mig o ta nya tag. Jag vet att jag är bättre än detta. Att idioter inte ska diktera mitt liv o min självkänsla, men kombinationen av att försöka hitta inspirationen o säkerheten samtidigt som jag hela tiden blir påmind blir ibland för mycket att sortera för mitt söndriga o ledsamma sinne. Blandar ihop rätt o fel, kanske det var jag som skapade detta? Kanske det är jag som är den felande länken, jag som förstorar, hakar upp mig o inte kan skita i detta o bara gå vidare? Jag som är en idiot?

Nu har jag en skuld på 11 000 att betala in. En skuld då jag fick lön för sista tiden, tiden då jag blev sjukskriven o stannade hemma. En skuld som jag ju inte kan betala då jag inte ens fått min a-kassa ännu pga ett segdraget strul med att få fram ett enligt a-kassan fullgott arbetsgivarintyg, samt a-kasseregler från hell. Trött på att behöva ringa alla dessa människor var o varannan dag. Trött på att behöva grina inför okända som föga bryr sig. Trött på att bli nekad hjälp från facket. Trött på att se utannonserade tjänster som jag aldrig blir erbjuden. Trött på att enligt en tandlös lag ha en förtur till anställning som absolut ingenting är värd. Trött på att vara besviken. Trött på att slita med något som inget ger. Trött på att ekonomin är i botten. Trött på att känna att jag inte duger. Trött, bara trött... 

Visst är det väl märkligt hur en ynka människohjärna kan fungera - att gå från nattsvarta balkongfunderingar till att hoppsanstega i vårsolen. Med gnagande oro, men ändå.

Veckorna går o jag söker mina jobb. Ibland klumpar ansökningarna ihop sig till en så förvirrad massa av snarlika tjänster att jag harklar mig mer än en gång när det ringer i telefonen. Håller masken o jakar med för att efter avslutat samtal luska i dokumentdrivan efter "vadvardettanuförtjänstigen"...

I morse var jag på ännu en intervju. För en vagt beskriven tjänst som visade sig vara mer än önskvärd i livet mitt. Lokalt jobb i spännande miljö o med kreativa arbetsuppgifter o stort ansvar. Jag svamlade på som vanligt, om hur trevlig o arbetsam jag är, energigivande o problemlösande, klok, kunnig o lojal. Och flexibel. Ja järnspikar. Men allt detta är jag ju. Faktiskt. Helst nu när molnen skingrat sig lite o solen brutit fram.

Nu sitter jag här hemma o påtar bland tankarna. Försöker hitta den röda tråden i hur min hjärna fungerar egentligen. Varför den ibland spelar mig spratt ena dagen för att sedan leka följsam o luden den andra dagen. Så pass att jag vågar hoppas, vågar se en lösning o en fortsättning i rätt riktning...

Jag kan ju lugnt säga att jag nog inte skulle vilja ha min hjärna i arbetsgruppen - om den nu vore en person - herregud, vem skulle styra upp egentligen. Och vem skulle ta på sig ansvaret för fredagsfikat?

Tror jag ska be hjärnan skärpa till sig om den inte vill få sparken från hjärnkontoret. Inte bete sig så förbaskat illojal o dum. Vi är ju ett team för tusan. Nä annars får den kicken. Omgående o utan pardon.

Påskhelg o långledigt. 

Drömmer om stor familj släkt o vänner, skratt, mat, prat o lek. 

Känns oändligt långt bort just nu.

Har försökt roa mina tjejer hela veckan men nu tryter krafterna. Så ofantligt trött på att vara ensam, iallafall vissa dagar. Tiden bara går, dagar blir till veckor, månader o år.

Vill ju så gärna att allt vore annorlunda men vet också att man ska bädda där man ligger, uppskatta det man har o göra sitt bästa som är gott nog.

Har fått ett mobilnummer till en kul o kreativ snubbe. Vi ska försöka att ses nästa vecka. Önskar att jag kände mig på topp - sprallig, inspirerande o glad - som jag ju faktiskt minns att jag brukar vara. Inte denna ledsamt trista själ som famlar i mörkret efter halmstrån.

Visst, det är en del av mig det med, men sannerligen inte den stora procentsats som det nu verkar vara. Vill heller inget annat än att träffa just precis den där varma människan som lyssnar, ser hela mig - alla sidor - o sen inte går.

Men jag ska skärpa mig, ta på min gamla jagtrasa o ta dagen som den kommer. Japp det ska jag. Ska bara rota fram den o damma av den först... Kanske lappa ett o annat hål också.

Vissa dagar är rent ohyggliga. Dränkta i ångest o oro inför precis allting - ekonomi, framtid, jobb, boende, barnen, ensamhet. Precis allting o ingenting snurrar i mitt i huvud o jag orkar inte tänka i bruset. 

Idag kom en påminnelse för återkravet från försäkringskassan. Fick ju för mycket pengar utbetalda under november o december då jag föll bort från världen. Missade självklart att inse att jag var arbetslös mitt i allt helvete o anmälde såklart inte det i tid. Inte för att jag inte ville, utan för att jag fullkomligt glömt hur en hanterar livet o alla dess jävla papper o telefonköer.

Skrev ett brev, det minns jag, o beklagade mig över min spruckna ekonomi o oförmåga att betala tillbaka i en klump. Önskade betalplan. Har självfallet inte fått någon typ av svar utan istället nu en påminnelse på hela beloppet. Har ringt igen, så de ringer strax upp. Kämpar med min förbannade klump i halsen, då jag verkligen verkligen inte vill börja grina, igen, inför en helt okänd o måttligt intresserad handläggare på försäkringskassan. Hatar detta. De får väl ta några hundra i månaden från min ynkliga inkomst tills jag har betalat av min skuld.

På jobbsökarsidan går det som det brukar. Inte ett ord från någon av arbetsgivarna. Jag är fullt medveten om att vi är fler än några om varje sökt tjänst. Men då jag hör att andra blir intervjuade, andra som inte jobbat med formgivning alls, blir jag ledsen. Om jag inte duger ens i det jag förhoppningsvis kan, vad har jag då? Ingenting, precis ingenting. Kan lika bra stryka mina erfarenheter o min förvärvade högskolekompetens om inget av det nu ändå räknas i sammanhanget.

Så känns det. Säkert långt ifrån realistiskt tänkande, men så känns det. Känner mig okunnig, usel, dålig o fullkomligt inkompetent. Inte på något vis i fas med något. 

Ibland funderar jag över livet. Vad jag gjort o inte gjort. Vart jag kommit o hur framtiden ska te sig. Har jag bara stått o stampat i samma lerpöl hela livet? Som nu blivit så djup o sörjig att jag bara inte kommer ur den längre? Vill ju inget annat än att vara en av de där glada, ljusa människorna som hand i hand går förbi nedanför min solkiga balkong. Fulla av liv o mål, ambitioner o förverkligade drömmar. Har tappat bort mig i allt detta. Fullkomligt.

Frisk ska jag nu också vara, helt frisk från och med påskdagen. Lite som Jesus då, bara kliva upp ur graven o gå iväg - ut på nya äventyr. Och få ett globalt kalas på köpet... Glad om jag tar mig till AF i morgon då jag iallafall förutseende nog begriper att det åter igen krävs ett personligt besök för en knappändring i profilen. Läkaren ids jag inte ens ringa.

Har ändå känt mig rätt bra dessa veckor. Vaknat tidigt, typ jättetidigt, varje dag. Från att ha sovit dygnet runt har jag nu övergått till att vara näst intill konstant vaken. Jag har kunnat boka in göromål o dessutom genomfört dessa. Tvättat 9 maskiner en tvättbokad dag, sorterat, vikt o till och med tagit undan efteråt. Makalöst. Friskt. Istället har jag huvudvärk vareviga morgon. Men det är ju ett billigt pris för att få fungera halvnormalt ändå.