Bara ett par dagar kvar nu till min resa hem mot norr. Att en kan sakna sin gamla hemstad så mycket att det skär i hjärtat bara vid tanken. Längtar efter människorna, platserna, ljuset, värmen, minnena, naturen o min mamma. Min kära gamla mor som hamnat så förbaskat o ledsamt långt bort från mig o mina barn då jag flyttat alldeles för långt hemifrån. Fan också, men sånt är livet. Och herrens vägar äro outgrundliga. Dessvärre. Nu är jag fast i sörmland för evigt. Hade det varit möjligt hade jag flyttat hem igår. Istället gör jag allt jag kan för att åka hem då o då. Blir lika glad o lycklig varje gång jag landar. Och lika smärtsamt ledsen varje gång jag checkar ut. 

Kanske jag förskönar, hittar på, minns fel? Men det går inte att bortse från känslan av det ljuvliga lugn o sinnesro som infinner sig varje gång jag är där. Allt blir möjligt. Jag känner mig hemma.

Och ändå så ofantligt långt ifrån...