Visst är det väl märkligt hur en ynka människohjärna kan fungera - att gå från nattsvarta balkongfunderingar till att hoppsanstega i vårsolen. Med gnagande oro, men ändå.

Veckorna går o jag söker mina jobb. Ibland klumpar ansökningarna ihop sig till en så förvirrad massa av snarlika tjänster att jag harklar mig mer än en gång när det ringer i telefonen. Håller masken o jakar med för att efter avslutat samtal luska i dokumentdrivan efter "vadvardettanuförtjänstigen"...

I morse var jag på ännu en intervju. För en vagt beskriven tjänst som visade sig vara mer än önskvärd i livet mitt. Lokalt jobb i spännande miljö o med kreativa arbetsuppgifter o stort ansvar. Jag svamlade på som vanligt, om hur trevlig o arbetsam jag är, energigivande o problemlösande, klok, kunnig o lojal. Och flexibel. Ja järnspikar. Men allt detta är jag ju. Faktiskt. Helst nu när molnen skingrat sig lite o solen brutit fram.

Nu sitter jag här hemma o påtar bland tankarna. Försöker hitta den röda tråden i hur min hjärna fungerar egentligen. Varför den ibland spelar mig spratt ena dagen för att sedan leka följsam o luden den andra dagen. Så pass att jag vågar hoppas, vågar se en lösning o en fortsättning i rätt riktning...

Jag kan ju lugnt säga att jag nog inte skulle vilja ha min hjärna i arbetsgruppen - om den nu vore en person - herregud, vem skulle styra upp egentligen. Och vem skulle ta på sig ansvaret för fredagsfikat?

Tror jag ska be hjärnan skärpa till sig om den inte vill få sparken från hjärnkontoret. Inte bete sig så förbaskat illojal o dum. Vi är ju ett team för tusan. Nä annars får den kicken. Omgående o utan pardon.