Visst är det väl märkligt hur en ynka människohjärna kan fungera - att gå från nattsvarta balkongfunderingar till att hoppsanstega i vårsolen. Med gnagande oro, men ändå.

Veckorna går o jag söker mina jobb. Ibland klumpar ansökningarna ihop sig till en så förvirrad massa av snarlika tjänster att jag harklar mig mer än en gång när det ringer i telefonen. Håller masken o jakar med för att efter avslutat samtal luska i dokumentdrivan efter "vadvardettanuförtjänstigen"...

I morse var jag på ännu en intervju. För en vagt beskriven tjänst som visade sig vara mer än önskvärd i livet mitt. Lokalt jobb i spännande miljö o med kreativa arbetsuppgifter o stort ansvar. Jag svamlade på som vanligt, om hur trevlig o arbetsam jag är, energigivande o problemlösande, klok, kunnig o lojal. Och flexibel. Ja järnspikar. Men allt detta är jag ju. Faktiskt. Helst nu när molnen skingrat sig lite o solen brutit fram.

Nu sitter jag här hemma o påtar bland tankarna. Försöker hitta den röda tråden i hur min hjärna fungerar egentligen. Varför den ibland spelar mig spratt ena dagen för att sedan leka följsam o luden den andra dagen. Så pass att jag vågar hoppas, vågar se en lösning o en fortsättning i rätt riktning...

Jag kan ju lugnt säga att jag nog inte skulle vilja ha min hjärna i arbetsgruppen - om den nu vore en person - herregud, vem skulle styra upp egentligen. Och vem skulle ta på sig ansvaret för fredagsfikat?

Tror jag ska be hjärnan skärpa till sig om den inte vill få sparken från hjärnkontoret. Inte bete sig så förbaskat illojal o dum. Vi är ju ett team för tusan. Nä annars får den kicken. Omgående o utan pardon.

 

tossemor

13 april 2015 16:36

Min dotter sa:

Ju mer veck du har på hjärnan ju mer minne har du. Men mamma du har en teflonstekspade, inget fastnar :)

Ungar är för underbara hmm ibland ;)
Kram

avkragad

13 april 2015 19:09

Haha lite så är det allt Tossemor :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick. Att s...

Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn. Att behöva ligga kvar i sängen ä...

Har jobbat för fullt i ett halvår nu. Gått riktigt bra. Om jag håller andan ibland. Känner mig för det mesta sopig o misslyckad. Håller mig flytande bara. Och ler från öra till öra. Vissa dagar är värre än andra, de dagar då jag inte orkar längre. ...

Rotar runt i min gamla dammiga blogg o finner ett sorgligt inlägg. Livet har ljusnat sedan 2009... Absolut. Men spåren är djupare än havet. "Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - ...

Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunsk...