Tydligen ska jag vara frisk nu. Frisk nog att gå o sätta mig på arbetsförmedlingen, visa framfötterna, sälja mina bästa och mest produktiva sidor till kritiskt granskande arbetsgivare, kliva upp på morgonen med solsken i blick, ta dagen med storm och göra rätt för mig, ha bollar i luften, vara flexibel och en del i teamet. Jag, som bara gråter och undrar över meningen med livet. Jag, som inte går ut utan att gå hem igen med tårdränkt, flackande, nerslagen blick. Frisk nog att visa mina bästa sidor. De sidor jag helt tappat bort bland tummade hundöron och solkiga omslag. 

Känslan av att vara ensammast på jordklotet, utan förmåga att ta mig i kragen, är övermäktig. Vem förstår det obegripliga? Var vänder jag mig för att lösa knutarna när ingen varken ser eller hör mig mig. På riktigt. 

Försöker förtvivlat hitta ut ur härvan jag snärjt in mig i. Om det bara är en tankevurpa borde det ju vara busenkelt: att bara tänka om och rätt. Vakna glad istället för överväldigad av sorg. Kanske borde ta två piller om dagen, kanske det gör susen? Eller kanske tre, för att fungera som jag anses vara kapabel till... Eller helt sonika spola ner dem.

Känner mest sorg i hjärtat över att det tydligen inte finns hjälp att få. Orkar inte tjata, grina, förklara eller be om hjälp längre. Alla dessa nya ansikten som sitter på sned med tomögt förstående blick i trista björkfanerade rum....

Orkar inte. Så nu ska jag vara frisk, glad, kåt och tacksam istället.

Sportlov. Ännu ett kryss i kalendern när det handlar om att fungera normalt.

En hel veckas skollov för tre mindre barn är sannerligen inte det lättaste att ta vara på i ett gråslaskigt Sörmland. Iallafall inte om man som jag tävlar på målsnöret med en kyrkråtta. Mitt minimala minne tillät mig återigen inte att i tid ansöka om bostadsbidrag. Nu är det beviljat för nästa månad, men jag har åter igen sumpat tre månader av kassaförstärkning. 

Jag har kämpat med min ledsamhet i dagar och försökt vara närvarande o positiv för barnens skull. Men nu gick det inte längre. Deras pappa har tagit ett par dagar ledigt för att kunna avlasta mig. Att bo i lägenhet och inget att göra har nått sin kulmen. Det har bråkats, kivats o rusat i mitt huvud. Jag har en orkan inombords som hela tiden hotat att brisera och igår gick det inte längre. Gråtande under hyperventilation, under ett bistert försök att fixa lite i ett av sovrummen fick mig på knä då jag inte ens duger till att sätta upp en lampa, än mindre samtidigt avstyra bråk, trösta, uppmana, aktivera och göra lunch, trots att vi alldelas nyss i mitt huvud ätit frukost. 

Att sitta instängd tillsammans med mina älskade barn i en lägenhet som känns som ett fängelse, som borde rensas upp, städas, sorteras, plockas, diskas, tvättas och lekas i är ett helvete. Önskar att jag kunde sätta oss på ett tåg mot spännande äventyr, packa matsäck o bara åka, pirriga av glädje o härlig samvaro. Det slutar alltid med en tumme om bäst...

Värst är det för mina små. De ska inte behöva trösta mig, viska fina små ord i mitt öra med röster sköra som papper. 

Jag gråter o gråter o gråter över min oduglighet att fungera, att vara den mamma de så förtvivlat förtjänar. Att inte kunna ha kraft att planera, att inte ha styrkan att genomföra, att inte ha orken att stå emot när det brister.

Idag har de åkt med sin pappa. De får sova över en natt medan jag tar ett strypgrepp om livet o börjar andas igen. Djupa, renande andetag som ger lugnet åter. Får släcka ner o bara blunda.

Jag ber om vägledning. En liten ynklig beskrivning på hur jag sätter samman bitarna igen. Det är inte bara mitt liv det handlar om. 

Där satt hon, tillsynes helt oberörd, så morgontidigt att trafiken utanför fönstret inte ännu tagit fart. Vågade man lyfta undan hennes lugg skulle ett hav av känslor ha blottats. Stormande och galna känslor som med ett dån slog mot hennes inre. Gång på gång i vad som kändes som en evighet. Skulle det aldrig ta slut? Skulle stormen aldrig någonsin lätta mer, avta och bytas mot en stilla sommardag med lätt bris... När hon svalt den sista klunken ljummet kaffe drog hon upp kragen och steg ut. Dags att ta strid.

Idag är en sådan dag då jag varken hittar ut eller in.

Min förmåga att hålla reda på livets alla praktikaliteter svajar som ett grässtrå i vinden och de senare åren har varit storslaget usla. 

Inte kan jag läsa instruktioner, anvisningar eller andra typer av beskrivande texter utan att helt tappa tråden. Jag slarvar och glömmer bort, skriver listor som jag förlägger och hittar när allt är för sent, utgånget och förlorat. Min försäkringskassekontakt ringde för några veckor sedan efter att jag väntat (och glömt) att hon sagt hon skulle ringa tillbaka innan jul. Nu har jag enligt henne fått för mycket pengar sedan november då jag inte angivit min arbetslöshet. Blev ju sjukskriven under min sista månad som visstidsanställd och med en kognitiv förmåga som en myra slog mig aldrig ens tanken.... Nåja, förväntat. Idag ringde jag ändå försäkringskassan angående bostadsbidrag. Typ 3 månader för sent, men ändå. Gjorde av med all min energi idag på att grina ur mig veckor av missklädsam självömkan över min fullkomliga oförmåga att ta tag i mitt liv. 

Blir livrädd då jag försöker tänka mig in på en arbetsplats. Vad ska jag bidra med förutom att slarva bort allt som har en tidsgräns? Känner mig usel, dålig och som en sanslöst misslyckad människa idag. Går runt i min gråa bubbla och irrar, ångrar och räds. Hur i helvete blev det så här... jag som ansåg mig vara så stark, då, när det behövdes. 

Just nu är jag en spillra, en skärva med kanter som skär mig som knivar.

Vara behöver detta vara resultatet. Att all kraft tagit slut.