Där satt hon, tillsynes helt oberörd, så morgontidigt att trafiken utanför fönstret inte ännu tagit fart. Vågade man lyfta undan hennes lugg skulle ett hav av känslor ha blottats. Stormande och galna känslor som med ett dån slog mot hennes inre. Gång på gång i vad som kändes som en evighet. Skulle det aldrig ta slut? Skulle stormen aldrig någonsin lätta mer, avta och bytas mot en stilla sommardag med lätt bris... När hon svalt den sista klunken ljummet kaffe drog hon upp kragen och steg ut. Dags att ta strid.