Tydligen ska jag vara frisk nu. Frisk nog att gå o sätta mig på arbetsförmedlingen, visa framfötterna, sälja mina bästa och mest produktiva sidor till kritiskt granskande arbetsgivare, kliva upp på morgonen med solsken i blick, ta dagen med storm och göra rätt för mig, ha bollar i luften, vara flexibel och en del i teamet. Jag, som bara gråter och undrar över meningen med livet. Jag, som inte går ut utan att gå hem igen med tårdränkt, flackande, nerslagen blick. Frisk nog att visa mina bästa sidor. De sidor jag helt tappat bort bland tummade hundöron och solkiga omslag. 

Känslan av att vara ensammast på jordklotet, utan förmåga att ta mig i kragen, är övermäktig. Vem förstår det obegripliga? Var vänder jag mig för att lösa knutarna när ingen varken ser eller hör mig mig. På riktigt. 

Försöker förtvivlat hitta ut ur härvan jag snärjt in mig i. Om det bara är en tankevurpa borde det ju vara busenkelt: att bara tänka om och rätt. Vakna glad istället för överväldigad av sorg. Kanske borde ta två piller om dagen, kanske det gör susen? Eller kanske tre, för att fungera som jag anses vara kapabel till... Eller helt sonika spola ner dem.

Känner mest sorg i hjärtat över att det tydligen inte finns hjälp att få. Orkar inte tjata, grina, förklara eller be om hjälp längre. Alla dessa nya ansikten som sitter på sned med tomögt förstående blick i trista björkfanerade rum....

Orkar inte. Så nu ska jag vara frisk, glad, kåt och tacksam istället.