Jag har en vän, en varm vän som jag försöker vårda ömt. 

Hennes ögon glittrar och hennes hår svajar rött i vinden. Hon är modig och envis. Trilskas, stretar och säger emot, ifrån och till på skarpen. Hennes närvaro ger mig kraft och hon inspirerar mig trots sitt stundom gråa vemod och sorgsna sånger. Hon bär mig på sina armar och hon är starkare än hon nog själv anar. Med ett beundransvärt och fokuserat driv mitt i hennes ibland spruckna drömmar tar hon sig fram mellan hinder och faror. Jag ser storögt på när denna allkonstnär knäpper kappan, tänder sin cigarett och andas ut ett hav av klokskap i bara ett enda andetag. Jag är stolt och glad över att hon är min vän. Tacksam och förundrad över hennes närvaro och realism, samtidigt som jag gråter när hon gråter. Hon är en gåva och min Lisa för själen.

Ändrade min status på Linkedin idag.

Har inte tagit mig för att göra det ännu trots att min visstidsanställning upphörde den sista oktober. Har inte kunnat slita mig från den enda koppling jag har kvar från mitt fina, roliga, upplyftande och glädjefyllda jobb. Bara velat klänga mig fast till känslan av att vara en del av världen där ute. En av alla underbara människor som jag arbetat med i över ett och ett halvt år. Men nu är det slut. Det jag bävade för mest blev en realitet. 

Arbetslös, detta för mig fullständigt förhatliga ord då jag är fullständigt beroende av att tillhöra ett sammanhang. Arbetslös. Ingenstans att gå. Inte behövd eller saknad. Att inte ha en uppgift att utföra. Inget svar på frågan "Vad jobbar du med då?" Ingen inkomst av tjänst. 

Har varit där förut, en stund efter jag avslutade mina högskolestudier för ett par år sedan. Avskydde alla dessa oinspirerande och glanslösa människor jag som arbetslös var tvungen omge mig med. Dessa tjänstekvinnor och män som andefattigt malde på om onödigheter, regelverk och möjligheter med en blick helt fri från glöd. Dessa gråa och trötta sökande med sina sänkta huvuden.

Då mådde jag bra, hade ilska och kraft nog att ragga jobb. Själv. Utan deras dimmiga hjälp. Jag sken starkare än solen och bländade omgivningen.

Nu är det annorlunda. Nu har jag ständigt mardrömmar om att jag ska bli en av dessa tunga sinnen, kvarlämnade och ratade utan tro på sig själva. Nu fattas kraften, orken och glädjen. Hur ska jag resa mig, sälja mig, vara mitt bästa jag, framhäva mina bästa egenskaper, när jag bara vill grina över mitt ynkliga jag. Hur ska jag armbåga mig fram när jag knappt tar mig upp på morgnarna. Inte tar mig hemifrån. När jag är rädd för livet självt.

I morgon ska jag till läkaren igen. Hoppas så att hen ser mitt mående bättre än vad jag själv gör och ger mig en tidsfrist från detta som komma skall. Ger mig tid att läka och att hitta styrkan igen. För just nu vet jag varken ut eller in. Mina drömmar är som bortblåsta och min annars arbetsamma och energiska hjärna har gått i stå. 

Avpolleterad och med en skärva att luta mig mot känns otryggare än någonsin förr.

Kommer inte ens ihåg hur det var att inte ha barn. Hur det kändes att inte ha ansvar för små människor, hur det var att vara ensam i världen med bara sig själv att sköta. Ansvarslös.

Jag blev mamma sent i livet. Där, i en annan tid, boende i Uppsala vintern 2003 satt jag i min tysta lilla tvåa bakom domkyrkan med stickan i handen. Ett plus. Faktiskt ett osannolikt plus som samtidigt som det skrämde mig förändrade mitt liv totalt. Fick mig att tappa fattningen och rannsaka mitt vemod.

Jag behöll stickan, tror att den fortfarande nu 11 år senare ligger i en låda någonstans, svagt doftande av plushormon.

Jag behöll även pappan till barnet trots att vi inte ens kände varandra då, flyttade från stan och min ynkliga men vackra tvåa - med högt i tak och brustet hjärta - och flyttade ihop. Vi hade - innan relationen föll sönder - tre underbara prinsessor. Jag, som aldrig ens trott att jag kunde bli med barn. Inte för att jag längtat och saknat, hade väl förberett mig på att bli den som aldrig fick välsignas med denna obarmhärtiga och evinnerliga kärlek som lämnar en andlös och förundrad. Men så blev det.

Tänk om jag inte vågat. Tänk om jag sett osäkerheten i relationen som ett hinder. Tänk om jag valt en annan väg. Tänk om jag fegat ur. Vägrat kärleken.

Nu har de åkt. Pussar och rufts i hår innan lämning till skolan i morse. Tyst bäddning av deras sängar och lite undanplock av strumpfigurer, fiaspelspjäser och frukostskålar. Nu är det tomt här hemma en vecka igen. Inget gråt, bråk, kladd eller fredagsmystjat. Inte heller några varma barnryggar som trängs i min säng om nätterna. Inga badkarsbad fyllda av skumskratt och petshopstänk. Ingen stolt läxläsning eller mammaviskning.

Tomt. Och tyst. Och ensligt. Som det kanske var att inte ha barn.

Minns inte.

Har gjort så gott jag kunnat denna vecka. Mina barn är hemma och jag har faktiskt mått riktigt bra i sinnet, trots att jag fortfarande inte går ut mer än jag måste. Till affären. För att lämna och hämta barnen på skolan. Osminkad i gamla solkiga myskläder går jag ut med huvudet sänkt och flackande rädd blick. Var har jag tagit vägen? Vill ju och försöker lika mycket varje morgon jag slår upp mina trötta ocg genomgråtna ögon, tänker att just idag ska jag bli som vanligt. Glad, stark och inspirerad. Slutar ändå ledsen, otillräcklig, bräcklig och orolig.

Vi har bakat, sett film, spelat spel och gjort läxor. Jag kämpar med att ens kunna andas. 

Jag har inte ens kommit mig för att skriva. Har ju så oändligt mycket jag vill få ut i ljuset, men som med allt blir det inte ens en tumme kvar att visa upp...

Jag har tid nästa vecka hos en psykoterapeut på vårdcentralen. Men hon ställde in. Kommer mig inte ens för att ringa och få en ny tid. Vad fan är det för fel på mig? Självömkan? Offerkofta? Men det brukar ju gå över i irritation och ilska och till sist resultera i en fet tumme ur. Men nu står jag still, sitter fast i en bubbla av prokrastinering, undanflykt, ångest och ynklighet. Jag som tyckte jag mådde bra för ett par dagar sedan... 

Vet att jag måste ta mig ut, i verkligheten: bland folk, vänner, okända. Men vägen dit känns oändligt lång och ojämn just nu. 

Hur tar jag mig i kragen när den inte finns?

Jag har nog aldrig älskat. Inte om jag tänker efter. Iallafall inte så där himlastormande, kan inte leva utan, fullkomligt oersättligt, vågat falla, tålmodigt, ärligt, lugnet infinner sig, giftasvuxet, eller totalt öppenälskat. Jo, jag har barn. Men aldrig älskat. Låter ju verkligen helt stört, eller hur? Men nu - som medelålders - inser jag att konsten att älska inte går att tvinga fram. Visst, jag har lätt att vara förälskad - att drömma om en framtid - och bilden av lycklig tvåsamhet finns alltid där, men älska vad är det egentligen?

Jag älskar såklart mina barn mer än livet. Det är mina änglar som med sina skratt, sitt bus och sin ovillkorliga kärlek ger mig energi att leva, kliva upp på morgonen, jobba, planera, genomföra, stötta, lyfta och finnas till. Men jag älskar bara dem. Varför saknar jag förmågan att ovillkorligt älska en partner, en vuxen, en man? Varför har jag bara så lätt kunnat vänt mig om och gått? Lämnat utan att se tillbaka, förlåta, försöka eller ge mig hän?

Blir tokig av att vända ut och in på mig själv i jakten på svaret. Vet inte var jag ska börja rota, hur vet jag när jag lyckas?

Alla dessa frågor snurrar envetet i huvudet nu när jag tvingas tänka. 

Jag har haft många relationer, korta små och ett par långa, men inte lyckats. Anar att det är jag som är och har varit den felande länken. Att det är jag som inte haft verktyg nog att kämpa, lirka, släppa taget, eller vad det nu har varit som behövts för att lyckas. Att ta ett steg i rätt och bättre riktning.

Känner att jag aldrig riktigt vetat hur man gör, vad som krävs eller hur jag ens borde känna.

Vet ju nu idag att jag först måste älska mig själv. Att kärleken till någon annan grundas i mig själv. Jag kan inte förlita mig på att någon annan ska älska mig så att det färgar av sig. Att jag inget har att ge om inget finns.

Svamlar, jag vet men jag gråter när tanken slår mig att jag kommer att dö ensam om jag inte ändrar detta, om jag inte lär mig älska mig själv, mina sidor, min kropp, mina förmågor, min glädje och optimism, mitt liv. Det enda liv jag har. Den jag är.

Börjar med att försöka vara ärlig mot mig själv. Den enda kärleken jag egentligen behöver. Jag själv.

Kanske var det då min själ gick sönder, där på gården där jag växte upp. Mitt underbart somriga och vackra barndomshem som jag älskade så blev nersolkat och fult, gjorde mig arg och förtvivlad, fick mig att hata. Mest mig själv.

Jag var bara 5 eller 6 år, minns inte riktigt då minnet alltid vill svika då jag förtvivlat försöker minnas den dagen. Jag söker svar, det förbannade "varför" blir aldrig någonsin synligt och tycks förevigt vara höljt i dunkel. Är det min hjärna som skonar mig? Det hjälper ju ändå inte då jag ständigt återkommer till den där varma fina sommardagen, då - när jag var liten och lyckligt ovetande om livets våndor. Precis då försvann den del av mig som jag sedan dess nog hela mitt liv förtvivlat sökt. Det lilla glada barnet jag en gång var försvann och kvar blev ett svart hål i min själ.

Sedan dess har jag låtit mig såras, utnyttjas, köras över, svikas, lekas med. Mina känslor har aldrig räknats eller känts viktiga nog. Nu skördar jag frukten.

Hade han levt idag hade jag slagit ihjäl honom. Bokstavligen.