Ändrade min status på Linkedin idag.

Har inte tagit mig för att göra det ännu trots att min visstidsanställning upphörde den sista oktober. Har inte kunnat slita mig från den enda koppling jag har kvar från mitt fina, roliga, upplyftande och glädjefyllda jobb. Bara velat klänga mig fast till känslan av att vara en del av världen där ute. En av alla underbara människor som jag arbetat med i över ett och ett halvt år. Men nu är det slut. Det jag bävade för mest blev en realitet. 

Arbetslös, detta för mig fullständigt förhatliga ord då jag är fullständigt beroende av att tillhöra ett sammanhang. Arbetslös. Ingenstans att gå. Inte behövd eller saknad. Att inte ha en uppgift att utföra. Inget svar på frågan "Vad jobbar du med då?" Ingen inkomst av tjänst. 

Har varit där förut, en stund efter jag avslutade mina högskolestudier för ett par år sedan. Avskydde alla dessa oinspirerande och glanslösa människor jag som arbetslös var tvungen omge mig med. Dessa tjänstekvinnor och män som andefattigt malde på om onödigheter, regelverk och möjligheter med en blick helt fri från glöd. Dessa gråa och trötta sökande med sina sänkta huvuden.

Då mådde jag bra, hade ilska och kraft nog att ragga jobb. Själv. Utan deras dimmiga hjälp. Jag sken starkare än solen och bländade omgivningen.

Nu är det annorlunda. Nu har jag ständigt mardrömmar om att jag ska bli en av dessa tunga sinnen, kvarlämnade och ratade utan tro på sig själva. Nu fattas kraften, orken och glädjen. Hur ska jag resa mig, sälja mig, vara mitt bästa jag, framhäva mina bästa egenskaper, när jag bara vill grina över mitt ynkliga jag. Hur ska jag armbåga mig fram när jag knappt tar mig upp på morgnarna. Inte tar mig hemifrån. När jag är rädd för livet självt.

I morgon ska jag till läkaren igen. Hoppas så att hen ser mitt mående bättre än vad jag själv gör och ger mig en tidsfrist från detta som komma skall. Ger mig tid att läka och att hitta styrkan igen. För just nu vet jag varken ut eller in. Mina drömmar är som bortblåsta och min annars arbetsamma och energiska hjärna har gått i stå. 

Avpolleterad och med en skärva att luta mig mot känns otryggare än någonsin förr.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick. Att s...

Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn. Att behöva ligga kvar i sängen ä...

Har jobbat för fullt i ett halvår nu. Gått riktigt bra. Om jag håller andan ibland. Känner mig för det mesta sopig o misslyckad. Håller mig flytande bara. Och ler från öra till öra. Vissa dagar är värre än andra, de dagar då jag inte orkar längre. ...

Rotar runt i min gamla dammiga blogg o finner ett sorgligt inlägg. Livet har ljusnat sedan 2009... Absolut. Men spåren är djupare än havet. "Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - ...

Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunsk...