Kanske var det då min själ gick sönder, där på gården där jag växte upp. Mitt underbart somriga och vackra barndomshem som jag älskade så blev nersolkat och fult, gjorde mig arg och förtvivlad, fick mig att hata. Mest mig själv.

Jag var bara 5 eller 6 år, minns inte riktigt då minnet alltid vill svika då jag förtvivlat försöker minnas den dagen. Jag söker svar, det förbannade "varför" blir aldrig någonsin synligt och tycks förevigt vara höljt i dunkel. Är det min hjärna som skonar mig? Det hjälper ju ändå inte då jag ständigt återkommer till den där varma fina sommardagen, då - när jag var liten och lyckligt ovetande om livets våndor. Precis då försvann den del av mig som jag sedan dess nog hela mitt liv förtvivlat sökt. Det lilla glada barnet jag en gång var försvann och kvar blev ett svart hål i min själ.

Sedan dess har jag låtit mig såras, utnyttjas, köras över, svikas, lekas med. Mina känslor har aldrig räknats eller känts viktiga nog. Nu skördar jag frukten.

Hade han levt idag hade jag slagit ihjäl honom. Bokstavligen.