Jag har en vän, en varm vän som jag försöker vårda ömt. 

Hennes ögon glittrar och hennes hår svajar rött i vinden. Hon är modig och envis. Trilskas, stretar och säger emot, ifrån och till på skarpen. Hennes närvaro ger mig kraft och hon inspirerar mig trots sitt stundom gråa vemod och sorgsna sånger. Hon bär mig på sina armar och hon är starkare än hon nog själv anar. Med ett beundransvärt och fokuserat driv mitt i hennes ibland spruckna drömmar tar hon sig fram mellan hinder och faror. Jag ser storögt på när denna allkonstnär knäpper kappan, tänder sin cigarett och andas ut ett hav av klokskap i bara ett enda andetag. Jag är stolt och glad över att hon är min vän. Tacksam och förundrad över hennes närvaro och realism, samtidigt som jag gråter när hon gråter. Hon är en gåva och min Lisa för själen.