Har gjort så gott jag kunnat denna vecka. Mina barn är hemma och jag har faktiskt mått riktigt bra i sinnet, trots att jag fortfarande inte går ut mer än jag måste. Till affären. För att lämna och hämta barnen på skolan. Osminkad i gamla solkiga myskläder går jag ut med huvudet sänkt och flackande rädd blick. Var har jag tagit vägen? Vill ju och försöker lika mycket varje morgon jag slår upp mina trötta ocg genomgråtna ögon, tänker att just idag ska jag bli som vanligt. Glad, stark och inspirerad. Slutar ändå ledsen, otillräcklig, bräcklig och orolig.

Vi har bakat, sett film, spelat spel och gjort läxor. Jag kämpar med att ens kunna andas. 

Jag har inte ens kommit mig för att skriva. Har ju så oändligt mycket jag vill få ut i ljuset, men som med allt blir det inte ens en tumme kvar att visa upp...

Jag har tid nästa vecka hos en psykoterapeut på vårdcentralen. Men hon ställde in. Kommer mig inte ens för att ringa och få en ny tid. Vad fan är det för fel på mig? Självömkan? Offerkofta? Men det brukar ju gå över i irritation och ilska och till sist resultera i en fet tumme ur. Men nu står jag still, sitter fast i en bubbla av prokrastinering, undanflykt, ångest och ynklighet. Jag som tyckte jag mådde bra för ett par dagar sedan... 

Vet att jag måste ta mig ut, i verkligheten: bland folk, vänner, okända. Men vägen dit känns oändligt lång och ojämn just nu. 

Hur tar jag mig i kragen när den inte finns?