Kommer inte ens ihåg hur det var att inte ha barn. Hur det kändes att inte ha ansvar för små människor, hur det var att vara ensam i världen med bara sig själv att sköta. Ansvarslös.

Jag blev mamma sent i livet. Där, i en annan tid, boende i Uppsala vintern 2003 satt jag i min tysta lilla tvåa bakom domkyrkan med stickan i handen. Ett plus. Faktiskt ett osannolikt plus som samtidigt som det skrämde mig förändrade mitt liv totalt. Fick mig att tappa fattningen och rannsaka mitt vemod.

Jag behöll stickan, tror att den fortfarande nu 11 år senare ligger i en låda någonstans, svagt doftande av plushormon.

Jag behöll även pappan till barnet trots att vi inte ens kände varandra då, flyttade från stan och min ynkliga men vackra tvåa - med högt i tak och brustet hjärta - och flyttade ihop. Vi hade - innan relationen föll sönder - tre underbara prinsessor. Jag, som aldrig ens trott att jag kunde bli med barn. Inte för att jag längtat och saknat, hade väl förberett mig på att bli den som aldrig fick välsignas med denna obarmhärtiga och evinnerliga kärlek som lämnar en andlös och förundrad. Men så blev det.

Tänk om jag inte vågat. Tänk om jag sett osäkerheten i relationen som ett hinder. Tänk om jag valt en annan väg. Tänk om jag fegat ur. Vägrat kärleken.

Nu har de åkt. Pussar och rufts i hår innan lämning till skolan i morse. Tyst bäddning av deras sängar och lite undanplock av strumpfigurer, fiaspelspjäser och frukostskålar. Nu är det tomt här hemma en vecka igen. Inget gråt, bråk, kladd eller fredagsmystjat. Inte heller några varma barnryggar som trängs i min säng om nätterna. Inga badkarsbad fyllda av skumskratt och petshopstänk. Ingen stolt läxläsning eller mammaviskning.

Tomt. Och tyst. Och ensligt. Som det kanske var att inte ha barn.

Minns inte.