Ändrade min status på Linkedin idag.

Har inte tagit mig för att göra det ännu trots att min visstidsanställning upphörde den sista oktober. Har inte kunnat slita mig från den enda koppling jag har kvar från mitt fina, roliga, upplyftande och glädjefyllda jobb. Bara velat klänga mig fast till känslan av att vara en del av världen där ute. En av alla underbara människor som jag arbetat med i över ett och ett halvt år. Men nu är det slut. Det jag bävade för mest blev en realitet. 

Arbetslös, detta för mig fullständigt förhatliga ord då jag är fullständigt beroende av att tillhöra ett sammanhang. Arbetslös. Ingenstans att gå. Inte behövd eller saknad. Att inte ha en uppgift att utföra. Inget svar på frågan "Vad jobbar du med då?" Ingen inkomst av tjänst. 

Har varit där förut, en stund efter jag avslutade mina högskolestudier för ett par år sedan. Avskydde alla dessa oinspirerande och glanslösa människor jag som arbetslös var tvungen omge mig med. Dessa tjänstekvinnor och män som andefattigt malde på om onödigheter, regelverk och möjligheter med en blick helt fri från glöd. Dessa gråa och trötta sökande med sina sänkta huvuden.

Då mådde jag bra, hade ilska och kraft nog att ragga jobb. Själv. Utan deras dimmiga hjälp. Jag sken starkare än solen och bländade omgivningen.

Nu är det annorlunda. Nu har jag ständigt mardrömmar om att jag ska bli en av dessa tunga sinnen, kvarlämnade och ratade utan tro på sig själva. Nu fattas kraften, orken och glädjen. Hur ska jag resa mig, sälja mig, vara mitt bästa jag, framhäva mina bästa egenskaper, när jag bara vill grina över mitt ynkliga jag. Hur ska jag armbåga mig fram när jag knappt tar mig upp på morgnarna. Inte tar mig hemifrån. När jag är rädd för livet självt.

I morgon ska jag till läkaren igen. Hoppas så att hen ser mitt mående bättre än vad jag själv gör och ger mig en tidsfrist från detta som komma skall. Ger mig tid att läka och att hitta styrkan igen. För just nu vet jag varken ut eller in. Mina drömmar är som bortblåsta och min annars arbetsamma och energiska hjärna har gått i stå. 

Avpolleterad och med en skärva att luta mig mot känns otryggare än någonsin förr.