Jag har nog aldrig älskat. Inte om jag tänker efter. Iallafall inte så där himlastormande, kan inte leva utan, fullkomligt oersättligt, vågat falla, tålmodigt, ärligt, lugnet infinner sig, giftasvuxet, eller totalt öppenälskat. Jo, jag har barn. Men aldrig älskat. Låter ju verkligen helt stört, eller hur? Men nu - som medelålders - inser jag att konsten att älska inte går att tvinga fram. Visst, jag har lätt att vara förälskad - att drömma om en framtid - och bilden av lycklig tvåsamhet finns alltid där, men älska vad är det egentligen?

Jag älskar såklart mina barn mer än livet. Det är mina änglar som med sina skratt, sitt bus och sin ovillkorliga kärlek ger mig energi att leva, kliva upp på morgonen, jobba, planera, genomföra, stötta, lyfta och finnas till. Men jag älskar bara dem. Varför saknar jag förmågan att ovillkorligt älska en partner, en vuxen, en man? Varför har jag bara så lätt kunnat vänt mig om och gått? Lämnat utan att se tillbaka, förlåta, försöka eller ge mig hän?

Blir tokig av att vända ut och in på mig själv i jakten på svaret. Vet inte var jag ska börja rota, hur vet jag när jag lyckas?

Alla dessa frågor snurrar envetet i huvudet nu när jag tvingas tänka. 

Jag har haft många relationer, korta små och ett par långa, men inte lyckats. Anar att det är jag som är och har varit den felande länken. Att det är jag som inte haft verktyg nog att kämpa, lirka, släppa taget, eller vad det nu har varit som behövts för att lyckas. Att ta ett steg i rätt och bättre riktning.

Känner att jag aldrig riktigt vetat hur man gör, vad som krävs eller hur jag ens borde känna.

Vet ju nu idag att jag först måste älska mig själv. Att kärleken till någon annan grundas i mig själv. Jag kan inte förlita mig på att någon annan ska älska mig så att det färgar av sig. Att jag inget har att ge om inget finns.

Svamlar, jag vet men jag gråter när tanken slår mig att jag kommer att dö ensam om jag inte ändrar detta, om jag inte lär mig älska mig själv, mina sidor, min kropp, mina förmågor, min glädje och optimism, mitt liv. Det enda liv jag har. Den jag är.

Börjar med att försöka vara ärlig mot mig själv. Den enda kärleken jag egentligen behöver. Jag själv.