Jag har nog aldrig älskat. Inte om jag tänker efter. Iallafall inte så där himlastormande, kan inte leva utan, fullkomligt oersättligt, vågat falla, tålmodigt, ärligt, lugnet infinner sig, giftasvuxet, eller totalt öppenälskat. Jo, jag har barn. Men aldrig älskat. Låter ju verkligen helt stört, eller hur? Men nu - som medelålders - inser jag att konsten att älska inte går att tvinga fram. Visst, jag har lätt att vara förälskad - att drömma om en framtid - och bilden av lycklig tvåsamhet finns alltid där, men älska vad är det egentligen?

Jag älskar såklart mina barn mer än livet. Det är mina änglar som med sina skratt, sitt bus och sin ovillkorliga kärlek ger mig energi att leva, kliva upp på morgonen, jobba, planera, genomföra, stötta, lyfta och finnas till. Men jag älskar bara dem. Varför saknar jag förmågan att ovillkorligt älska en partner, en vuxen, en man? Varför har jag bara så lätt kunnat vänt mig om och gått? Lämnat utan att se tillbaka, förlåta, försöka eller ge mig hän?

Blir tokig av att vända ut och in på mig själv i jakten på svaret. Vet inte var jag ska börja rota, hur vet jag när jag lyckas?

Alla dessa frågor snurrar envetet i huvudet nu när jag tvingas tänka. 

Jag har haft många relationer, korta små och ett par långa, men inte lyckats. Anar att det är jag som är och har varit den felande länken. Att det är jag som inte haft verktyg nog att kämpa, lirka, släppa taget, eller vad det nu har varit som behövts för att lyckas. Att ta ett steg i rätt och bättre riktning.

Känner att jag aldrig riktigt vetat hur man gör, vad som krävs eller hur jag ens borde känna.

Vet ju nu idag att jag först måste älska mig själv. Att kärleken till någon annan grundas i mig själv. Jag kan inte förlita mig på att någon annan ska älska mig så att det färgar av sig. Att jag inget har att ge om inget finns.

Svamlar, jag vet men jag gråter när tanken slår mig att jag kommer att dö ensam om jag inte ändrar detta, om jag inte lär mig älska mig själv, mina sidor, min kropp, mina förmågor, min glädje och optimism, mitt liv. Det enda liv jag har. Den jag är.

Börjar med att försöka vara ärlig mot mig själv. Den enda kärleken jag egentligen behöver. Jag själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick. Att s...

Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn. Att behöva ligga kvar i sängen ä...

Har jobbat för fullt i ett halvår nu. Gått riktigt bra. Om jag håller andan ibland. Känner mig för det mesta sopig o misslyckad. Håller mig flytande bara. Och ler från öra till öra. Vissa dagar är värre än andra, de dagar då jag inte orkar längre. ...

Rotar runt i min gamla dammiga blogg o finner ett sorgligt inlägg. Livet har ljusnat sedan 2009... Absolut. Men spåren är djupare än havet. "Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - ...

Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunsk...