Har gjort så gott jag kunnat denna vecka. Mina barn är hemma och jag har faktiskt mått riktigt bra i sinnet, trots att jag fortfarande inte går ut mer än jag måste. Till affären. För att lämna och hämta barnen på skolan. Osminkad i gamla solkiga myskläder går jag ut med huvudet sänkt och flackande rädd blick. Var har jag tagit vägen? Vill ju och försöker lika mycket varje morgon jag slår upp mina trötta ocg genomgråtna ögon, tänker att just idag ska jag bli som vanligt. Glad, stark och inspirerad. Slutar ändå ledsen, otillräcklig, bräcklig och orolig.

Vi har bakat, sett film, spelat spel och gjort läxor. Jag kämpar med att ens kunna andas. 

Jag har inte ens kommit mig för att skriva. Har ju så oändligt mycket jag vill få ut i ljuset, men som med allt blir det inte ens en tumme kvar att visa upp...

Jag har tid nästa vecka hos en psykoterapeut på vårdcentralen. Men hon ställde in. Kommer mig inte ens för att ringa och få en ny tid. Vad fan är det för fel på mig? Självömkan? Offerkofta? Men det brukar ju gå över i irritation och ilska och till sist resultera i en fet tumme ur. Men nu står jag still, sitter fast i en bubbla av prokrastinering, undanflykt, ångest och ynklighet. Jag som tyckte jag mådde bra för ett par dagar sedan... 

Vet att jag måste ta mig ut, i verkligheten: bland folk, vänner, okända. Men vägen dit känns oändligt lång och ojämn just nu. 

Hur tar jag mig i kragen när den inte finns?

 

Lisa

14 november 2014 13:28

Det känns som ödets ironi att säkerhetskoden satte ribban för detta elände...

Gllm inte att det du är i också är verkligheten. Att det är så här ibland i livet och att det är ok, hur ont det än gör så är det inte fel. Och att det finns ett ljus i tunneln, det vet du!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick. Att s...

Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn. Att behöva ligga kvar i sängen ä...

Har jobbat för fullt i ett halvår nu. Gått riktigt bra. Om jag håller andan ibland. Känner mig för det mesta sopig o misslyckad. Håller mig flytande bara. Och ler från öra till öra. Vissa dagar är värre än andra, de dagar då jag inte orkar längre. ...

Rotar runt i min gamla dammiga blogg o finner ett sorgligt inlägg. Livet har ljusnat sedan 2009... Absolut. Men spåren är djupare än havet. "Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - ...

Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunsk...