Sportlov. Ännu ett kryss i kalendern när det handlar om att fungera normalt.

En hel veckas skollov för tre mindre barn är sannerligen inte det lättaste att ta vara på i ett gråslaskigt Sörmland. Iallafall inte om man som jag tävlar på målsnöret med en kyrkråtta. Mitt minimala minne tillät mig återigen inte att i tid ansöka om bostadsbidrag. Nu är det beviljat för nästa månad, men jag har åter igen sumpat tre månader av kassaförstärkning. 

Jag har kämpat med min ledsamhet i dagar och försökt vara närvarande o positiv för barnens skull. Men nu gick det inte längre. Deras pappa har tagit ett par dagar ledigt för att kunna avlasta mig. Att bo i lägenhet och inget att göra har nått sin kulmen. Det har bråkats, kivats o rusat i mitt huvud. Jag har en orkan inombords som hela tiden hotat att brisera och igår gick det inte längre. Gråtande under hyperventilation, under ett bistert försök att fixa lite i ett av sovrummen fick mig på knä då jag inte ens duger till att sätta upp en lampa, än mindre samtidigt avstyra bråk, trösta, uppmana, aktivera och göra lunch, trots att vi alldelas nyss i mitt huvud ätit frukost. 

Att sitta instängd tillsammans med mina älskade barn i en lägenhet som känns som ett fängelse, som borde rensas upp, städas, sorteras, plockas, diskas, tvättas och lekas i är ett helvete. Önskar att jag kunde sätta oss på ett tåg mot spännande äventyr, packa matsäck o bara åka, pirriga av glädje o härlig samvaro. Det slutar alltid med en tumme om bäst...

Värst är det för mina små. De ska inte behöva trösta mig, viska fina små ord i mitt öra med röster sköra som papper. 

Jag gråter o gråter o gråter över min oduglighet att fungera, att vara den mamma de så förtvivlat förtjänar. Att inte kunna ha kraft att planera, att inte ha styrkan att genomföra, att inte ha orken att stå emot när det brister.

Idag har de åkt med sin pappa. De får sova över en natt medan jag tar ett strypgrepp om livet o börjar andas igen. Djupa, renande andetag som ger lugnet åter. Får släcka ner o bara blunda.

Jag ber om vägledning. En liten ynklig beskrivning på hur jag sätter samman bitarna igen. Det är inte bara mitt liv det handlar om. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick. Att s...

Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn. Att behöva ligga kvar i sängen ä...

Har jobbat för fullt i ett halvår nu. Gått riktigt bra. Om jag håller andan ibland. Känner mig för det mesta sopig o misslyckad. Håller mig flytande bara. Och ler från öra till öra. Vissa dagar är värre än andra, de dagar då jag inte orkar längre. ...

Rotar runt i min gamla dammiga blogg o finner ett sorgligt inlägg. Livet har ljusnat sedan 2009... Absolut. Men spåren är djupare än havet. "Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - ...

Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunsk...