Vissa dagar är rent ohyggliga. Dränkta i ångest o oro inför precis allting - ekonomi, framtid, jobb, boende, barnen, ensamhet. Precis allting o ingenting snurrar i mitt i huvud o jag orkar inte tänka i bruset. 

Idag kom en påminnelse för återkravet från försäkringskassan. Fick ju för mycket pengar utbetalda under november o december då jag föll bort från världen. Missade självklart att inse att jag var arbetslös mitt i allt helvete o anmälde såklart inte det i tid. Inte för att jag inte ville, utan för att jag fullkomligt glömt hur en hanterar livet o alla dess jävla papper o telefonköer.

Skrev ett brev, det minns jag, o beklagade mig över min spruckna ekonomi o oförmåga att betala tillbaka i en klump. Önskade betalplan. Har självfallet inte fått någon typ av svar utan istället nu en påminnelse på hela beloppet. Har ringt igen, så de ringer strax upp. Kämpar med min förbannade klump i halsen, då jag verkligen verkligen inte vill börja grina, igen, inför en helt okänd o måttligt intresserad handläggare på försäkringskassan. Hatar detta. De får väl ta några hundra i månaden från min ynkliga inkomst tills jag har betalat av min skuld.

På jobbsökarsidan går det som det brukar. Inte ett ord från någon av arbetsgivarna. Jag är fullt medveten om att vi är fler än några om varje sökt tjänst. Men då jag hör att andra blir intervjuade, andra som inte jobbat med formgivning alls, blir jag ledsen. Om jag inte duger ens i det jag förhoppningsvis kan, vad har jag då? Ingenting, precis ingenting. Kan lika bra stryka mina erfarenheter o min förvärvade högskolekompetens om inget av det nu ändå räknas i sammanhanget.

Så känns det. Säkert långt ifrån realistiskt tänkande, men så känns det. Känner mig okunnig, usel, dålig o fullkomligt inkompetent. Inte på något vis i fas med något. 

Ibland funderar jag över livet. Vad jag gjort o inte gjort. Vart jag kommit o hur framtiden ska te sig. Har jag bara stått o stampat i samma lerpöl hela livet? Som nu blivit så djup o sörjig att jag bara inte kommer ur den längre? Vill ju inget annat än att vara en av de där glada, ljusa människorna som hand i hand går förbi nedanför min solkiga balkong. Fulla av liv o mål, ambitioner o förverkligade drömmar. Har tappat bort mig i allt detta. Fullkomligt.

Frisk ska jag nu också vara, helt frisk från och med påskdagen. Lite som Jesus då, bara kliva upp ur graven o gå iväg - ut på nya äventyr. Och få ett globalt kalas på köpet... Glad om jag tar mig till AF i morgon då jag iallafall förutseende nog begriper att det åter igen krävs ett personligt besök för en knappändring i profilen. Läkaren ids jag inte ens ringa.

Har ändå känt mig rätt bra dessa veckor. Vaknat tidigt, typ jättetidigt, varje dag. Från att ha sovit dygnet runt har jag nu övergått till att vara näst intill konstant vaken. Jag har kunnat boka in göromål o dessutom genomfört dessa. Tvättat 9 maskiner en tvättbokad dag, sorterat, vikt o till och med tagit undan efteråt. Makalöst. Friskt. Istället har jag huvudvärk vareviga morgon. Men det är ju ett billigt pris för att få fungera halvnormalt ändå.