Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn.

Att behöva ligga kvar i sängen är det absolut sista jag vill, men just nu är det mentalt mitt enda alternativ. Trots att ångesten blir än värre - över ekonomin, barnen, måendet o morgondagen. 

Kan bara inte sluta gråta länge nog för att hinna måla mig, klä mig, se ut som vem som helst. En sån som klarar av livet. Håller ihop. Har koll o övertaget. Makten.

Istället samlar jag mig för att bryta samman. Ensam under täcket bakom stängd persienn.