Snart är torsdagen över. Jag har stängt ner, kopplat ur o släckt. Ska lägga mig tydligen megatidigt för att låta min plötsligt högpresterande hjärna att vila efter en späckad dag. Måste sortera tankar, känslor o upplevelser från ännu en dag av energigivande o inspirerande möten i den verklighet jag till synes kastat mig ut i lagom när vårsolen tänkte detsamma...

Vissa stunder önskar jag att jag inte var så himla energisk, att jag bara tog det i en annan takt än min. Men just nu är det svårt att låta bli, nu när alla visar så tydligt att de, om inte längtat, ändå på sina sätt glädjer sig åt min plötsliga närvaro ute i verkligheten.

Inte kan jag sticka under stolen med att det känns bra att vara behövd, saknad o önskvärd i vad jag trott inte var en plats jag hörde hemma riktigt. Inte den sista tiden. En plats som innefattar åtaganden, engagemang o vilja. Och delaktighet.

Men jag är likväl medveten om mina brister. Brister som kan brisera ut o ta över alltihopa för att sedan släpa med mig till ett mörkt, svart o kallt hål i den djupaste skogen. Med såriga hälar o inga skor... Dit trollen bor.

Samtidigt märker jag att de spricker i solen, de jäkla trollen. Och det vill jag ta vara på. Just nu. Skrämma skiten ur dem helst enkelt.

Jag har en vacker vän som bor i Norge. Vi har känt varandra länge länge, med ett o annat avbrott. Hon läser mina änglakort för dagen på Skype o hon är en av de mest djupsinnigt roliga o fria personer jag har i mitt liv. Så i dag har jag burit hennes ord i tanken: att lyssna till mitt inre o mentalt be om hjälp, vägledning o stöd. Om det hjälper vet jag inte, men det känns bra o jag vet att det är viktigt att jag lär mig lyssna... för svaren finns ju där, inom mig själv. Vad vill jag? Vad känner jag? Vart vill jag komma?

Nu ska jag logga ut o meditera lite. Lyssna. Det behövs. Puss på er :)

Johodå, nu är det gjort. Suttit på snajsigt kontor mitt i Södertäljes döende stadskärna och skrivit så pennan rök. En stycken fyrsidig manual kompett med illustrationer av redundans, samt en stycke bildbeskrivning av visuell karaktär. I ett naket rum med grandios kakelugn och höga spegeldörrar i ädelträ. Nog gick det bra. Nog bättre än det borde för att slippa få ett pendeljobb på halsen... 

Inte för att jag ska ödsla ett ynka andetag på att klaga, men nog kändes resvägen övermäktig – åtminstone en jobbig, mörkt och trött barnveckamorgon när barnen gråter och inte vill. Därför velar jag. Klarar min slitna och uttröttade hjärna av att ens hantera bilstrul när jobbet ligger inom kastavstånd? Kan ju inte veta när jag knappt vågar tänka tanken på att vara 1 timme bort, om nu tåget ens är i tid...

Men skrev gjorde jag, fast jag ibland inte tror att jag kan längre. Jag skrev om vitslaskiga väggar, hörnhyllor och grönskande utsikt. Bord med kantiga men smala ben och bananer på hylla tre, spalt två från vänster. Anar att det gillas, trots tekniska granskar ögon, för även slikt folk har en känsla för nyanser.

Nu har jag druckit hemmakaffe och ska kontemplera en smula. Mest över plus- och minussidor när det handlar om att slita för brödfödan. Skäms gör jag inte ens över att jag tänkt vänta in både regeringskansliet, fortifikationsverket och strävsamma men närliggande kommunhuset. Lite som att dejta – ska man våga ta första bästa eller ska man härda ut, bida sin tid och tro att gräset är grönare nästa vecka?

Det blir nog bra – eller som turkarna säger: insha'allah

Jodå, nu är jag igång. Inskriven på AF sedan i fredags, 8 sökta tjänster och 1 avklarad intervju. Intervjun resulterade i ytterligare möte i morgon på södertäljekontoret. 

Vad betyder halvtidssjukskriven egentligen? I min hjärna tydligen 150% full fart framåt. Pannben. Kanske därför jag har ont i huvudet och känner att jag bara tutar och kör, med backspeglarna invikta och halvfull tank...

Jobbet som just nu är aktuellt kommer troligen att betyda 2 timmars pendling och hur ska klara av det? Livrädd för att bli sittandes på en enslig tågstation mitt i sörmlandsskogen med tre barn ensamma hemma. Det hör ju inte direkt till ovanligheterna att tåget inte går. Är det inte is så är det solkurvor och strömavbrott... usch. Har ju ingen som kan plocka hem barnen om jag inte tar mig hem i tid. 

Men jag ska prova i alla fall, se vart detta leder och hålla tummarna att det finns en position på min hemort. 

Ska också låta bli att säga Ja direkt, invänta de andra tjänsterna jag sökt och hoppas att även de leder vidare. 
Drömmer ju verkligen om ett fast jobb. Trodde jag hade ett inom räckhåll... kände doften av det.

Tryggheten i att kunna planera livet lite, slippa oron, kanske kunna satsa mera på ett bra boende för mig och barnen. Inte för att vi lider, men skulle kännas bra att kanske äga bostaden. Inte bara lasta över nästan 100 000 per år och samtidigt knappt våga skruva upp tavlorna i betongen.

Undrar ju mest hur jag kan klara av att bara stänga av måendet som jag gör. Det är klart att det är ljuvligt att vara eftertraktad, kompetent och engagerad, men jag är ju väl medveten om min fenomenala förmåga att låtsas som om det regnar. Och sedan braka samman igen? Det sista jag vill... Men hur vet jag, hur sätter jag gränser för mitt mående, hur lyssnar jag när jag inte hör, hur undviker jag fällorna innan jag ligger huvudstupa med nyllet i gruset?

Har inte varit till beteendevetaren på en månad nu. Det ger mig ingenting att prata om hur dåligt allting går, om hur livet ibland är svart och hopplöst. Jag behöver verktyg som jag kan lära mig använda, verktyg som hindrar, varnar och skyddar mig från mörkret och apatin. Men det finns ingen sådan hjälp här i stan. 

Sätter mitt hopp till att jag lyckas blunda mig ur detta, mår ju iallafall bättre av att vara aktiv och drivande. Så långt jag nu orkar. Sedan får jag vila mellan varven.

Svårt. Alltihop.

Överkörd, ratad och vasinnigt irriterad. En sådan dag jag gråtskrikande bara vill slå hål i väggen. Bokstavligen och ordagrant. Ett stort jävla svart hål.

Mitt ynkliga brev till facket:

"Hej. Jag behöver veta om det går att få hjälp av er vid en tvist med arbetsgivaren?
Jag har haft en visstidsanställning hos XXX i nästan 2 år. Denna anställning tog slut den 31 oktober och jag fick inte förlängt. Då jag hade förtur om ny tjänst dök upp så anande jag ingen oråd. Var inte med i facket vid denna tidpunkt. Jag var i kontinuerlig kontakt med HR-avdelningen som meddelade mig att den enda tjänst som ev. skulle finnas var utom mitt kompetensområde, inget konstigt alls. I slutet av november fick jag via sociala medier veta att en annan på min avdelning, även hon visstidsanställd men med kortare anställningstid, hade fått en fast tjänst. Jag mailade till HR och gick med i facket den 1 dec. Den 2 december svarade HR att de inte ansåg att min kompetens räckte och därför hade anställt denna andra person.
Jag anser att tvisten började då jag fick reda på att jag inte hade fått tjänsten och att jag då redan hunnit gå med i facket. Tjänsten gällde från sista december 2014 och de hade inte annonserat ut den. Om så hade varit fallet hade jag (dessutom som fackligt ansluten) kunnat söka den.
Nu har jag flera gånger varit i kontakt med de lokala ombuden och ifrågasatt detta, dels att jag inte ens tillfrågades då de anställt en person med i stort sett samma kompetens och utbildningsbakgrund, förutom att jag har 15 års mera erfarenhet. Vad är då meningen med LAS...?
Ska ett par dagar göra att jag är helt rättslös vid denna otroligt usla behandling av ett kommunalt bolag?
/Vänligen en ledsen medlem utan jobb"

Ett stort, svart jävla hål.

Det regnar ute. Ett sådant där tätt och fint dugg då paraplyet aldrig hjälper. Stan känns trist och grå, alla hukar under sina huvor där de balanserar på vinterns gamla grus som täcker trottoarerna. Det där gruset som alltid kommer för sent. när snön redan smält. Det som fastnar i sulorna och irriterar trots sin goda avsikt.

Jag har suttit vid min surrande dator i timmar nu. I dunklet. Mest stirrat på ett tomt dokument där mina bästa sidor borde synas. Fastnat om och om igen i tanken på vem jag är, vad jag har gjort, hur livet tett sig fram till idag. Hur allt gick till. Till vilken nytta.

Gammalt kallt kaffe i koppen håller sällskap tillsammans med gatubruset från den blöta asfalten där ute. Annars är det lika tyst som i mitt huvud. 

På fredag är det dags att skriva in mig och mina kompetenser på arbetsförmedlingen. Halvtid. Så jag får tid att sova sedan. Har sporadiskt tittat efter jobb, nya friska jobb på härligt upplyftande arbetsplatser. Kanske de finns där ute och kanske min läkare har rätt. Kanske hon ser något jag inte ser, under sin huvudduk och med sina vackra, snälla ögon. Jag tror verkligen på hennes hoppfullhet, hennes tro på att kraften finns i mig då jag klarat så mycket redan. Hon håller varmt om mina händer när vi ses och hennes tro stärker mig. Men inget piller i världen kan få den känslan att nagla sig fast och finnas kvar som en eld när jag väl vaknar upp dagen därpå. Mina morgnar är istället alla sargade av ledsamma minnen från verklighetstrogna drömmar fyllda av vanmakt och ilska, förtvivlan och sorg. Det får mitt morgonkaffe att smaka likvaka. Fast utan smörgåstårta...

Nu sitter jag ändå här och sliter med mitt CV. Försöker fokusera på det positiva och allt jag kan. Få ner allt på pränt, utan stavfel, änkor och horungar - så jag kan känna mig bra. Iallafall på ett papper. 

Tydligen ska jag vara frisk nu. Frisk nog att gå o sätta mig på arbetsförmedlingen, visa framfötterna, sälja mina bästa och mest produktiva sidor till kritiskt granskande arbetsgivare, kliva upp på morgonen med solsken i blick, ta dagen med storm och göra rätt för mig, ha bollar i luften, vara flexibel och en del i teamet. Jag, som bara gråter och undrar över meningen med livet. Jag, som inte går ut utan att gå hem igen med tårdränkt, flackande, nerslagen blick. Frisk nog att visa mina bästa sidor. De sidor jag helt tappat bort bland tummade hundöron och solkiga omslag. 

Känslan av att vara ensammast på jordklotet, utan förmåga att ta mig i kragen, är övermäktig. Vem förstår det obegripliga? Var vänder jag mig för att lösa knutarna när ingen varken ser eller hör mig mig. På riktigt. 

Försöker förtvivlat hitta ut ur härvan jag snärjt in mig i. Om det bara är en tankevurpa borde det ju vara busenkelt: att bara tänka om och rätt. Vakna glad istället för överväldigad av sorg. Kanske borde ta två piller om dagen, kanske det gör susen? Eller kanske tre, för att fungera som jag anses vara kapabel till... Eller helt sonika spola ner dem.

Känner mest sorg i hjärtat över att det tydligen inte finns hjälp att få. Orkar inte tjata, grina, förklara eller be om hjälp längre. Alla dessa nya ansikten som sitter på sned med tomögt förstående blick i trista björkfanerade rum....

Orkar inte. Så nu ska jag vara frisk, glad, kåt och tacksam istället.

Sportlov. Ännu ett kryss i kalendern när det handlar om att fungera normalt.

En hel veckas skollov för tre mindre barn är sannerligen inte det lättaste att ta vara på i ett gråslaskigt Sörmland. Iallafall inte om man som jag tävlar på målsnöret med en kyrkråtta. Mitt minimala minne tillät mig återigen inte att i tid ansöka om bostadsbidrag. Nu är det beviljat för nästa månad, men jag har åter igen sumpat tre månader av kassaförstärkning. 

Jag har kämpat med min ledsamhet i dagar och försökt vara närvarande o positiv för barnens skull. Men nu gick det inte längre. Deras pappa har tagit ett par dagar ledigt för att kunna avlasta mig. Att bo i lägenhet och inget att göra har nått sin kulmen. Det har bråkats, kivats o rusat i mitt huvud. Jag har en orkan inombords som hela tiden hotat att brisera och igår gick det inte längre. Gråtande under hyperventilation, under ett bistert försök att fixa lite i ett av sovrummen fick mig på knä då jag inte ens duger till att sätta upp en lampa, än mindre samtidigt avstyra bråk, trösta, uppmana, aktivera och göra lunch, trots att vi alldelas nyss i mitt huvud ätit frukost. 

Att sitta instängd tillsammans med mina älskade barn i en lägenhet som känns som ett fängelse, som borde rensas upp, städas, sorteras, plockas, diskas, tvättas och lekas i är ett helvete. Önskar att jag kunde sätta oss på ett tåg mot spännande äventyr, packa matsäck o bara åka, pirriga av glädje o härlig samvaro. Det slutar alltid med en tumme om bäst...

Värst är det för mina små. De ska inte behöva trösta mig, viska fina små ord i mitt öra med röster sköra som papper. 

Jag gråter o gråter o gråter över min oduglighet att fungera, att vara den mamma de så förtvivlat förtjänar. Att inte kunna ha kraft att planera, att inte ha styrkan att genomföra, att inte ha orken att stå emot när det brister.

Idag har de åkt med sin pappa. De får sova över en natt medan jag tar ett strypgrepp om livet o börjar andas igen. Djupa, renande andetag som ger lugnet åter. Får släcka ner o bara blunda.

Jag ber om vägledning. En liten ynklig beskrivning på hur jag sätter samman bitarna igen. Det är inte bara mitt liv det handlar om. 

Där satt hon, tillsynes helt oberörd, så morgontidigt att trafiken utanför fönstret inte ännu tagit fart. Vågade man lyfta undan hennes lugg skulle ett hav av känslor ha blottats. Stormande och galna känslor som med ett dån slog mot hennes inre. Gång på gång i vad som kändes som en evighet. Skulle det aldrig ta slut? Skulle stormen aldrig någonsin lätta mer, avta och bytas mot en stilla sommardag med lätt bris... När hon svalt den sista klunken ljummet kaffe drog hon upp kragen och steg ut. Dags att ta strid.