Jodå, nu är jag igång. Inskriven på AF sedan i fredags, 8 sökta tjänster och 1 avklarad intervju. Intervjun resulterade i ytterligare möte i morgon på södertäljekontoret. 

Vad betyder halvtidssjukskriven egentligen? I min hjärna tydligen 150% full fart framåt. Pannben. Kanske därför jag har ont i huvudet och känner att jag bara tutar och kör, med backspeglarna invikta och halvfull tank...

Jobbet som just nu är aktuellt kommer troligen att betyda 2 timmars pendling och hur ska klara av det? Livrädd för att bli sittandes på en enslig tågstation mitt i sörmlandsskogen med tre barn ensamma hemma. Det hör ju inte direkt till ovanligheterna att tåget inte går. Är det inte is så är det solkurvor och strömavbrott... usch. Har ju ingen som kan plocka hem barnen om jag inte tar mig hem i tid. 

Men jag ska prova i alla fall, se vart detta leder och hålla tummarna att det finns en position på min hemort. 

Ska också låta bli att säga Ja direkt, invänta de andra tjänsterna jag sökt och hoppas att även de leder vidare. 
Drömmer ju verkligen om ett fast jobb. Trodde jag hade ett inom räckhåll... kände doften av det.

Tryggheten i att kunna planera livet lite, slippa oron, kanske kunna satsa mera på ett bra boende för mig och barnen. Inte för att vi lider, men skulle kännas bra att kanske äga bostaden. Inte bara lasta över nästan 100 000 per år och samtidigt knappt våga skruva upp tavlorna i betongen.

Undrar ju mest hur jag kan klara av att bara stänga av måendet som jag gör. Det är klart att det är ljuvligt att vara eftertraktad, kompetent och engagerad, men jag är ju väl medveten om min fenomenala förmåga att låtsas som om det regnar. Och sedan braka samman igen? Det sista jag vill... Men hur vet jag, hur sätter jag gränser för mitt mående, hur lyssnar jag när jag inte hör, hur undviker jag fällorna innan jag ligger huvudstupa med nyllet i gruset?

Har inte varit till beteendevetaren på en månad nu. Det ger mig ingenting att prata om hur dåligt allting går, om hur livet ibland är svart och hopplöst. Jag behöver verktyg som jag kan lära mig använda, verktyg som hindrar, varnar och skyddar mig från mörkret och apatin. Men det finns ingen sådan hjälp här i stan. 

Sätter mitt hopp till att jag lyckas blunda mig ur detta, mår ju iallafall bättre av att vara aktiv och drivande. Så långt jag nu orkar. Sedan får jag vila mellan varven.

Svårt. Alltihop.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ligga under täcket ända tills barnen kommer hem från skolan. Ända tills jag måste kliva upp o bete mig som en vuxen, frisk människa. En mamma. En mamma med tårarna o ångesten så hett brinnande bakom ögonlocken att det sotar ner min blick. Att s...

Orkar vissa dagar inte stå upp. Känner mig fullkomligt kraftlös o oduglig på att hantera livet. Ångesten äter sig igenom skinn o ben, river sönder min hjärna o lämnar mig utmärglad o gråtande i ett mörkt jävla hörn. Att behöva ligga kvar i sängen ä...

Har jobbat för fullt i ett halvår nu. Gått riktigt bra. Om jag håller andan ibland. Känner mig för det mesta sopig o misslyckad. Håller mig flytande bara. Och ler från öra till öra. Vissa dagar är värre än andra, de dagar då jag inte orkar längre. ...

Rotar runt i min gamla dammiga blogg o finner ett sorgligt inlägg. Livet har ljusnat sedan 2009... Absolut. Men spåren är djupare än havet. "Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - ...

Min 12-åring o jag pratar mycket om skolan. Jag försöker berätta om hur kul det kan vara att lära, att kunna o att veta. Vilken guldgruva det är o en ära att få gräva i. Om hur vi styr vår egen framgång, våra val o vår framtid. Vilken möjlighet kunsk...