Johodå, nu är det gjort. Suttit på snajsigt kontor mitt i Södertäljes döende stadskärna och skrivit så pennan rök. En stycken fyrsidig manual kompett med illustrationer av redundans, samt en stycke bildbeskrivning av visuell karaktär. I ett naket rum med grandios kakelugn och höga spegeldörrar i ädelträ. Nog gick det bra. Nog bättre än det borde för att slippa få ett pendeljobb på halsen... 

Inte för att jag ska ödsla ett ynka andetag på att klaga, men nog kändes resvägen övermäktig – åtminstone en jobbig, mörkt och trött barnveckamorgon när barnen gråter och inte vill. Därför velar jag. Klarar min slitna och uttröttade hjärna av att ens hantera bilstrul när jobbet ligger inom kastavstånd? Kan ju inte veta när jag knappt vågar tänka tanken på att vara 1 timme bort, om nu tåget ens är i tid...

Men skrev gjorde jag, fast jag ibland inte tror att jag kan längre. Jag skrev om vitslaskiga väggar, hörnhyllor och grönskande utsikt. Bord med kantiga men smala ben och bananer på hylla tre, spalt två från vänster. Anar att det gillas, trots tekniska granskar ögon, för även slikt folk har en känsla för nyanser.

Nu har jag druckit hemmakaffe och ska kontemplera en smula. Mest över plus- och minussidor när det handlar om att slita för brödfödan. Skäms gör jag inte ens över att jag tänkt vänta in både regeringskansliet, fortifikationsverket och strävsamma men närliggande kommunhuset. Lite som att dejta – ska man våga ta första bästa eller ska man härda ut, bida sin tid och tro att gräset är grönare nästa vecka?

Det blir nog bra – eller som turkarna säger: insha'allah