Poff. Pang. 

Vart tog all glädje vägen.

Liksom bara över natten.

Vaknade tidigt idag o det kändes direkt. Pyspunkan sedan i går märktes tydligt då jag öppnaden ögonen med en känsla av saknad. Tomheten låg o krafsade med sin illa filade o söndertuggade nagel i min sida, eländigt gnällig o trist o med inget vettigt att säga mer än att irritera mig till tårar. Den jäveln.

Jag som varit så glad, varit så sprudlande fylld av energi o vilja. Känt mig på banan igen. Hoppas verkligen att det är en vanlig liten idiotisk dipp i plurret bara, en sådan när man plaskar i det gråsvarta vattnet med ena foten.

Suttit på balkongen o druckit mitt morgonkaffe medan världen där ute strålar i kapp med - som det känns - alla andra mera normala människor, med fina liv o säkra kort. Inga moln som täcker solen.

Jag känner mig ensam, enslig o dum. Vet nog att det är mitt eleka huvud som ger sig tusan på att sabotera igen. Men kan inte ljuga om att allt är lika bra som härom dagen, när jag tillät mig hoppsanstega runt en smula, i tron av att jag är en del av allt. Inte känner mig utanför, ointressant o larvig. Vissa dagar är jag redigt stolt över att jag är en gammelfjortis som vågar ta risker, vågar drömma, vågar gå min egen väg... Idag är jag inte stolt. Känner mig gammal, förbrukad, ensam o naiv.

Kära Gud o änglarna - låt mig känna mig trygg, tillfreds o hoppfull igen, utan att hela hela tiden behöver känna mig som ett misslyckande. På alla plan. Låt mig få känna att jag tillhör, räknas in o hör hit. 

Ge mig en tilltro till mig själv och ge mig styrkan att uppleva den. På riktigt en enda gång.

Väntar här med min halvljumma påtår.

Skynda er.