Snart är torsdagen över. Jag har stängt ner, kopplat ur o släckt. Ska lägga mig tydligen megatidigt för att låta min plötsligt högpresterande hjärna att vila efter en späckad dag. Måste sortera tankar, känslor o upplevelser från ännu en dag av energigivande o inspirerande möten i den verklighet jag till synes kastat mig ut i lagom när vårsolen tänkte detsamma...

Vissa stunder önskar jag att jag inte var så himla energisk, att jag bara tog det i en annan takt än min. Men just nu är det svårt att låta bli, nu när alla visar så tydligt att de, om inte längtat, ändå på sina sätt glädjer sig åt min plötsliga närvaro ute i verkligheten.

Inte kan jag sticka under stolen med att det känns bra att vara behövd, saknad o önskvärd i vad jag trott inte var en plats jag hörde hemma riktigt. Inte den sista tiden. En plats som innefattar åtaganden, engagemang o vilja. Och delaktighet.

Men jag är likväl medveten om mina brister. Brister som kan brisera ut o ta över alltihopa för att sedan släpa med mig till ett mörkt, svart o kallt hål i den djupaste skogen. Med såriga hälar o inga skor... Dit trollen bor.

Samtidigt märker jag att de spricker i solen, de jäkla trollen. Och det vill jag ta vara på. Just nu. Skrämma skiten ur dem helst enkelt.

Jag har en vacker vän som bor i Norge. Vi har känt varandra länge länge, med ett o annat avbrott. Hon läser mina änglakort för dagen på Skype o hon är en av de mest djupsinnigt roliga o fria personer jag har i mitt liv. Så i dag har jag burit hennes ord i tanken: att lyssna till mitt inre o mentalt be om hjälp, vägledning o stöd. Om det hjälper vet jag inte, men det känns bra o jag vet att det är viktigt att jag lär mig lyssna... för svaren finns ju där, inom mig själv. Vad vill jag? Vad känner jag? Vart vill jag komma?

Nu ska jag logga ut o meditera lite. Lyssna. Det behövs. Puss på er :)