Det regnar ute. Ett sådant där tätt och fint dugg då paraplyet aldrig hjälper. Stan känns trist och grå, alla hukar under sina huvor där de balanserar på vinterns gamla grus som täcker trottoarerna. Det där gruset som alltid kommer för sent. när snön redan smält. Det som fastnar i sulorna och irriterar trots sin goda avsikt.

Jag har suttit vid min surrande dator i timmar nu. I dunklet. Mest stirrat på ett tomt dokument där mina bästa sidor borde synas. Fastnat om och om igen i tanken på vem jag är, vad jag har gjort, hur livet tett sig fram till idag. Hur allt gick till. Till vilken nytta.

Gammalt kallt kaffe i koppen håller sällskap tillsammans med gatubruset från den blöta asfalten där ute. Annars är det lika tyst som i mitt huvud. 

På fredag är det dags att skriva in mig och mina kompetenser på arbetsförmedlingen. Halvtid. Så jag får tid att sova sedan. Har sporadiskt tittat efter jobb, nya friska jobb på härligt upplyftande arbetsplatser. Kanske de finns där ute och kanske min läkare har rätt. Kanske hon ser något jag inte ser, under sin huvudduk och med sina vackra, snälla ögon. Jag tror verkligen på hennes hoppfullhet, hennes tro på att kraften finns i mig då jag klarat så mycket redan. Hon håller varmt om mina händer när vi ses och hennes tro stärker mig. Men inget piller i världen kan få den känslan att nagla sig fast och finnas kvar som en eld när jag väl vaknar upp dagen därpå. Mina morgnar är istället alla sargade av ledsamma minnen från verklighetstrogna drömmar fyllda av vanmakt och ilska, förtvivlan och sorg. Det får mitt morgonkaffe att smaka likvaka. Fast utan smörgåstårta...

Nu sitter jag ändå här och sliter med mitt CV. Försöker fokusera på det positiva och allt jag kan. Få ner allt på pränt, utan stavfel, änkor och horungar - så jag kan känna mig bra. Iallafall på ett papper.