Jodå, nu är jag igång. Inskriven på AF sedan i fredags, 8 sökta tjänster och 1 avklarad intervju. Intervjun resulterade i ytterligare möte i morgon på södertäljekontoret. 

Vad betyder halvtidssjukskriven egentligen? I min hjärna tydligen 150% full fart framåt. Pannben. Kanske därför jag har ont i huvudet och känner att jag bara tutar och kör, med backspeglarna invikta och halvfull tank...

Jobbet som just nu är aktuellt kommer troligen att betyda 2 timmars pendling och hur ska klara av det? Livrädd för att bli sittandes på en enslig tågstation mitt i sörmlandsskogen med tre barn ensamma hemma. Det hör ju inte direkt till ovanligheterna att tåget inte går. Är det inte is så är det solkurvor och strömavbrott... usch. Har ju ingen som kan plocka hem barnen om jag inte tar mig hem i tid. 

Men jag ska prova i alla fall, se vart detta leder och hålla tummarna att det finns en position på min hemort. 

Ska också låta bli att säga Ja direkt, invänta de andra tjänsterna jag sökt och hoppas att även de leder vidare. 
Drömmer ju verkligen om ett fast jobb. Trodde jag hade ett inom räckhåll... kände doften av det.

Tryggheten i att kunna planera livet lite, slippa oron, kanske kunna satsa mera på ett bra boende för mig och barnen. Inte för att vi lider, men skulle kännas bra att kanske äga bostaden. Inte bara lasta över nästan 100 000 per år och samtidigt knappt våga skruva upp tavlorna i betongen.

Undrar ju mest hur jag kan klara av att bara stänga av måendet som jag gör. Det är klart att det är ljuvligt att vara eftertraktad, kompetent och engagerad, men jag är ju väl medveten om min fenomenala förmåga att låtsas som om det regnar. Och sedan braka samman igen? Det sista jag vill... Men hur vet jag, hur sätter jag gränser för mitt mående, hur lyssnar jag när jag inte hör, hur undviker jag fällorna innan jag ligger huvudstupa med nyllet i gruset?

Har inte varit till beteendevetaren på en månad nu. Det ger mig ingenting att prata om hur dåligt allting går, om hur livet ibland är svart och hopplöst. Jag behöver verktyg som jag kan lära mig använda, verktyg som hindrar, varnar och skyddar mig från mörkret och apatin. Men det finns ingen sådan hjälp här i stan. 

Sätter mitt hopp till att jag lyckas blunda mig ur detta, mår ju iallafall bättre av att vara aktiv och drivande. Så långt jag nu orkar. Sedan får jag vila mellan varven.

Svårt. Alltihop.