Länge sedan nu.

En hel vecka minst.

Det har varit fullt upp o rätt fint faktiskt. Skulle jag vara författare skulle jag sannerligen få skrivkramp de dagar solen skiner på sinnet mitt...

Jag har haft mina små en vecka samtidigt som jag jobbat med lite illustrationer till en bekant. Haft jobbmöten, tjatat på arbetsförmedlingen som ibland ser ut att ha en kompetens likvärdig en gråsten. Ringt o tjatat, skruvat ikeabyråer, städat, läst läxor, spelat svarte petter o faktiskt vaknat varje dag utan en klump i halsen. Kanske det beror prå att mina dyra piller tog slut o jag gick över på mina gamla sparade rester av den betydligt billigare varianten...? Eller så kanske jag helt sonika mått bättre. Under omständigheterna.

Inga svar på jobben jag sökt. Borde nog lära mig tänka mera negativt och inte bli förbryllad varje gång jag inte ens får ett bu eller bä - tror ju alltid att NU just IDAG ringer de o ber mig infinna mig på studs. Då jag självklart är klippt o skuren för jobbet... Tydligen finns det fler av mig. Obegripligt i mina ögon. 

Min inställning gör mig ändå glad. Min naiva positivism som bara ser ljuset. Känns som om jag kommit tillbaka från min grop i skogen. Elden har börjat pyra så smått igen o än är det inte över. Känns bra. 

Hej på er <3

Dagens smäktande melodi kommer från min absoluta favoritserie just nu: true detective. Där männen pratar genom tänderna och kvinnorna är nakna eller döda, eller både och.