Ensam hemma. Utan sammanhang, mening o uppgift.

Hur vet jag att jag är "frisk" egentligen? Gör inget, träffar ingen, pratar inte med någon annan vuxen människa än min mamma, en vän o mitt barns pappa. Och en o annan butiksinnehavare då jag får för mig att gå utanför dörren. Känns inte bra någonstans, sannerligen inte "friskt". 

Men hur gör jag för att förändra när det bara är jag det hänger på? Går ut - ensam. Gör mat - ensam. Glor på teve - ensam. Somnar - ensam. Tänker - ensam. Drömmer - ensam. Gråter - ensam. Blir förbannad - ensam.

Dagar, timmar, minuter o sekunder passerar som i ett vakuum. Livet skakar inte om, gläder inte, inspirerar inte, driver inte, uppmuntrar inte. Det bara går i en enda trist loop utan slut. Jag väntar, hoppas, våndas, snörvlar o vill. Försöker verkligen ta till mig "vill man så kan man-tänket". Men det ekar tomt o ihåligt när verkligheten skiner igenom.

Tror att allt blir bättre av ett jobb. Men fattar ju att det är jag själv som sätter krokben. Kan ju inte förlita mig på yttre omständigheter livet igenom. Det har ju visat sig - om o om igen - att luftslott spricker i solen. Pyspunka delux. 

Men hur hittar jag min styrka, förtroendet för mig själv, kraften, glädjen. Allt det som driver mig o gör livet värt att leva. Det som smittar av sig på andra o växer till ett färgglatt bollhav av liv. Det som får en att växa, vilja, orka, känna tillhörighet o sträva framåt?

Hur blir jag av med tanken på att jag bara har mig själv att skylla. Att jag gräver min egen grop...

Bara ett par dagar kvar nu till min resa hem mot norr. Att en kan sakna sin gamla hemstad så mycket att det skär i hjärtat bara vid tanken. Längtar efter människorna, platserna, ljuset, värmen, minnena, naturen o min mamma. Min kära gamla mor som hamnat så förbaskat o ledsamt långt bort från mig o mina barn då jag flyttat alldeles för långt hemifrån. Fan också, men sånt är livet. Och herrens vägar äro outgrundliga. Dessvärre. Nu är jag fast i sörmland för evigt. Hade det varit möjligt hade jag flyttat hem igår. Istället gör jag allt jag kan för att åka hem då o då. Blir lika glad o lycklig varje gång jag landar. Och lika smärtsamt ledsen varje gång jag checkar ut. 

Kanske jag förskönar, hittar på, minns fel? Men det går inte att bortse från känslan av det ljuvliga lugn o sinnesro som infinner sig varje gång jag är där. Allt blir möjligt. Jag känner mig hemma.

Och ändå så ofantligt långt ifrån...

Om jag vetat - den där underbara dagen jag fick jobbet - att den allra vackraste kärlekshistoria med en arbetsplats skulle sluta i denna uppslitande känsla av vanmakt o sorg, skulle jag nog sagt Nej tack. Jag skulle vänt på klacken o gått så långt jag kunnat åt ett helt annat håll. Men aldrig kunde jag ju ana att det skulle sluta i fulspel, fullkomlig självförtroendeförlust o brustet hjärta.

Min väg ut ur utmattningsdepression, nattsvart mörker o livsleda är kantad av aldrig sinande påminnelser o en ledsamhet som river mina ben blodiga. Denna arbetsplats som skänkt mig mer glädje än något annat arbete jag haft. Nu är den ett stort svart moln av oförrätter som får mig att ständigt vackla tårögd på vägen mot ljuset. 

Fattar inte vad som hände, när det blev så här. Att gå från att vara en uppskattad o högpresterande medlem i gruppen, med inget annat än stolthet o glädje varje morgon jag klev in genom porten, till att bli avskriven, överkörd o nervärderad har satt spår djupa som bottenlösa raviner. 

Försöker verkligen glömma, inte ta åt mig o ta nya tag. Jag vet att jag är bättre än detta. Att idioter inte ska diktera mitt liv o min självkänsla, men kombinationen av att försöka hitta inspirationen o säkerheten samtidigt som jag hela tiden blir påmind blir ibland för mycket att sortera för mitt söndriga o ledsamma sinne. Blandar ihop rätt o fel, kanske det var jag som skapade detta? Kanske det är jag som är den felande länken, jag som förstorar, hakar upp mig o inte kan skita i detta o bara gå vidare? Jag som är en idiot?

Nu har jag en skuld på 11 000 att betala in. En skuld då jag fick lön för sista tiden, tiden då jag blev sjukskriven o stannade hemma. En skuld som jag ju inte kan betala då jag inte ens fått min a-kassa ännu pga ett segdraget strul med att få fram ett enligt a-kassan fullgott arbetsgivarintyg, samt a-kasseregler från hell. Trött på att behöva ringa alla dessa människor var o varannan dag. Trött på att behöva grina inför okända som föga bryr sig. Trött på att bli nekad hjälp från facket. Trött på att se utannonserade tjänster som jag aldrig blir erbjuden. Trött på att enligt en tandlös lag ha en förtur till anställning som absolut ingenting är värd. Trött på att vara besviken. Trött på att slita med något som inget ger. Trött på att ekonomin är i botten. Trött på att känna att jag inte duger. Trött, bara trött... 

Visst är det väl märkligt hur en ynka människohjärna kan fungera - att gå från nattsvarta balkongfunderingar till att hoppsanstega i vårsolen. Med gnagande oro, men ändå.

Veckorna går o jag söker mina jobb. Ibland klumpar ansökningarna ihop sig till en så förvirrad massa av snarlika tjänster att jag harklar mig mer än en gång när det ringer i telefonen. Håller masken o jakar med för att efter avslutat samtal luska i dokumentdrivan efter "vadvardettanuförtjänstigen"...

I morse var jag på ännu en intervju. För en vagt beskriven tjänst som visade sig vara mer än önskvärd i livet mitt. Lokalt jobb i spännande miljö o med kreativa arbetsuppgifter o stort ansvar. Jag svamlade på som vanligt, om hur trevlig o arbetsam jag är, energigivande o problemlösande, klok, kunnig o lojal. Och flexibel. Ja järnspikar. Men allt detta är jag ju. Faktiskt. Helst nu när molnen skingrat sig lite o solen brutit fram.

Nu sitter jag här hemma o påtar bland tankarna. Försöker hitta den röda tråden i hur min hjärna fungerar egentligen. Varför den ibland spelar mig spratt ena dagen för att sedan leka följsam o luden den andra dagen. Så pass att jag vågar hoppas, vågar se en lösning o en fortsättning i rätt riktning...

Jag kan ju lugnt säga att jag nog inte skulle vilja ha min hjärna i arbetsgruppen - om den nu vore en person - herregud, vem skulle styra upp egentligen. Och vem skulle ta på sig ansvaret för fredagsfikat?

Tror jag ska be hjärnan skärpa till sig om den inte vill få sparken från hjärnkontoret. Inte bete sig så förbaskat illojal o dum. Vi är ju ett team för tusan. Nä annars får den kicken. Omgående o utan pardon.

Påskhelg o långledigt. 

Drömmer om stor familj släkt o vänner, skratt, mat, prat o lek. 

Känns oändligt långt bort just nu.

Har försökt roa mina tjejer hela veckan men nu tryter krafterna. Så ofantligt trött på att vara ensam, iallafall vissa dagar. Tiden bara går, dagar blir till veckor, månader o år.

Vill ju så gärna att allt vore annorlunda men vet också att man ska bädda där man ligger, uppskatta det man har o göra sitt bästa som är gott nog.

Har fått ett mobilnummer till en kul o kreativ snubbe. Vi ska försöka att ses nästa vecka. Önskar att jag kände mig på topp - sprallig, inspirerande o glad - som jag ju faktiskt minns att jag brukar vara. Inte denna ledsamt trista själ som famlar i mörkret efter halmstrån.

Visst, det är en del av mig det med, men sannerligen inte den stora procentsats som det nu verkar vara. Vill heller inget annat än att träffa just precis den där varma människan som lyssnar, ser hela mig - alla sidor - o sen inte går.

Men jag ska skärpa mig, ta på min gamla jagtrasa o ta dagen som den kommer. Japp det ska jag. Ska bara rota fram den o damma av den först... Kanske lappa ett o annat hål också.

Vissa dagar är rent ohyggliga. Dränkta i ångest o oro inför precis allting - ekonomi, framtid, jobb, boende, barnen, ensamhet. Precis allting o ingenting snurrar i mitt i huvud o jag orkar inte tänka i bruset. 

Idag kom en påminnelse för återkravet från försäkringskassan. Fick ju för mycket pengar utbetalda under november o december då jag föll bort från världen. Missade självklart att inse att jag var arbetslös mitt i allt helvete o anmälde såklart inte det i tid. Inte för att jag inte ville, utan för att jag fullkomligt glömt hur en hanterar livet o alla dess jävla papper o telefonköer.

Skrev ett brev, det minns jag, o beklagade mig över min spruckna ekonomi o oförmåga att betala tillbaka i en klump. Önskade betalplan. Har självfallet inte fått någon typ av svar utan istället nu en påminnelse på hela beloppet. Har ringt igen, så de ringer strax upp. Kämpar med min förbannade klump i halsen, då jag verkligen verkligen inte vill börja grina, igen, inför en helt okänd o måttligt intresserad handläggare på försäkringskassan. Hatar detta. De får väl ta några hundra i månaden från min ynkliga inkomst tills jag har betalat av min skuld.

På jobbsökarsidan går det som det brukar. Inte ett ord från någon av arbetsgivarna. Jag är fullt medveten om att vi är fler än några om varje sökt tjänst. Men då jag hör att andra blir intervjuade, andra som inte jobbat med formgivning alls, blir jag ledsen. Om jag inte duger ens i det jag förhoppningsvis kan, vad har jag då? Ingenting, precis ingenting. Kan lika bra stryka mina erfarenheter o min förvärvade högskolekompetens om inget av det nu ändå räknas i sammanhanget.

Så känns det. Säkert långt ifrån realistiskt tänkande, men så känns det. Känner mig okunnig, usel, dålig o fullkomligt inkompetent. Inte på något vis i fas med något. 

Ibland funderar jag över livet. Vad jag gjort o inte gjort. Vart jag kommit o hur framtiden ska te sig. Har jag bara stått o stampat i samma lerpöl hela livet? Som nu blivit så djup o sörjig att jag bara inte kommer ur den längre? Vill ju inget annat än att vara en av de där glada, ljusa människorna som hand i hand går förbi nedanför min solkiga balkong. Fulla av liv o mål, ambitioner o förverkligade drömmar. Har tappat bort mig i allt detta. Fullkomligt.

Frisk ska jag nu också vara, helt frisk från och med påskdagen. Lite som Jesus då, bara kliva upp ur graven o gå iväg - ut på nya äventyr. Och få ett globalt kalas på köpet... Glad om jag tar mig till AF i morgon då jag iallafall förutseende nog begriper att det åter igen krävs ett personligt besök för en knappändring i profilen. Läkaren ids jag inte ens ringa.

Har ändå känt mig rätt bra dessa veckor. Vaknat tidigt, typ jättetidigt, varje dag. Från att ha sovit dygnet runt har jag nu övergått till att vara näst intill konstant vaken. Jag har kunnat boka in göromål o dessutom genomfört dessa. Tvättat 9 maskiner en tvättbokad dag, sorterat, vikt o till och med tagit undan efteråt. Makalöst. Friskt. Istället har jag huvudvärk vareviga morgon. Men det är ju ett billigt pris för att få fungera halvnormalt ändå.

Länge sedan nu.

En hel vecka minst.

Det har varit fullt upp o rätt fint faktiskt. Skulle jag vara författare skulle jag sannerligen få skrivkramp de dagar solen skiner på sinnet mitt...

Jag har haft mina små en vecka samtidigt som jag jobbat med lite illustrationer till en bekant. Haft jobbmöten, tjatat på arbetsförmedlingen som ibland ser ut att ha en kompetens likvärdig en gråsten. Ringt o tjatat, skruvat ikeabyråer, städat, läst läxor, spelat svarte petter o faktiskt vaknat varje dag utan en klump i halsen. Kanske det beror prå att mina dyra piller tog slut o jag gick över på mina gamla sparade rester av den betydligt billigare varianten...? Eller så kanske jag helt sonika mått bättre. Under omständigheterna.

Inga svar på jobben jag sökt. Borde nog lära mig tänka mera negativt och inte bli förbryllad varje gång jag inte ens får ett bu eller bä - tror ju alltid att NU just IDAG ringer de o ber mig infinna mig på studs. Då jag självklart är klippt o skuren för jobbet... Tydligen finns det fler av mig. Obegripligt i mina ögon. 

Min inställning gör mig ändå glad. Min naiva positivism som bara ser ljuset. Känns som om jag kommit tillbaka från min grop i skogen. Elden har börjat pyra så smått igen o än är det inte över. Känns bra. 

Hej på er <3

Dagens smäktande melodi kommer från min absoluta favoritserie just nu: true detective. Där männen pratar genom tänderna och kvinnorna är nakna eller döda, eller både och.

Poff. Pang. 

Vart tog all glädje vägen.

Liksom bara över natten.

Vaknade tidigt idag o det kändes direkt. Pyspunkan sedan i går märktes tydligt då jag öppnaden ögonen med en känsla av saknad. Tomheten låg o krafsade med sin illa filade o söndertuggade nagel i min sida, eländigt gnällig o trist o med inget vettigt att säga mer än att irritera mig till tårar. Den jäveln.

Jag som varit så glad, varit så sprudlande fylld av energi o vilja. Känt mig på banan igen. Hoppas verkligen att det är en vanlig liten idiotisk dipp i plurret bara, en sådan när man plaskar i det gråsvarta vattnet med ena foten.

Suttit på balkongen o druckit mitt morgonkaffe medan världen där ute strålar i kapp med - som det känns - alla andra mera normala människor, med fina liv o säkra kort. Inga moln som täcker solen.

Jag känner mig ensam, enslig o dum. Vet nog att det är mitt eleka huvud som ger sig tusan på att sabotera igen. Men kan inte ljuga om att allt är lika bra som härom dagen, när jag tillät mig hoppsanstega runt en smula, i tron av att jag är en del av allt. Inte känner mig utanför, ointressant o larvig. Vissa dagar är jag redigt stolt över att jag är en gammelfjortis som vågar ta risker, vågar drömma, vågar gå min egen väg... Idag är jag inte stolt. Känner mig gammal, förbrukad, ensam o naiv.

Kära Gud o änglarna - låt mig känna mig trygg, tillfreds o hoppfull igen, utan att hela hela tiden behöver känna mig som ett misslyckande. På alla plan. Låt mig få känna att jag tillhör, räknas in o hör hit. 

Ge mig en tilltro till mig själv och ge mig styrkan att uppleva den. På riktigt en enda gång.

Väntar här med min halvljumma påtår.

Skynda er.