Min terapeut. En vänlig o rätt rolig kvinna. Till henne går jag minst en gång i veckan just nu. Min andra sjukskrivningsmånad är snart till ända o jag har äntligen börjat slappna av. Får inte lika ofta de föraktade panikångestattackerna då det känns som om jag inte kan andas. När jag tror att livet är slut. Jag kan vissa dagar känna mig riktigt lugn. Har en stillsam ro liksom. Och jag kan se ett ljus om än kantad av förbannade svepande dimmor.

Har påbörjat en resa. Ingen särskilt trevlig o njutbar - bland vajande söderhavspalmer o fruktdrinkar i solnedgång - utan en jag anar kommer att riva upp himmel o jord i min själ. Dels med min terapeut som låter mig berätta, fundera o gråta. Dels genom framrotande av en hel barndom gömd i dunkel. Ett dunkel svart o tomt som ett hål i min hjärna. Har blivit förvarnad om att allt nog lär bli mycket värre innan det blir bättre, men hellre det än ett konstant främmande liv utan minnen. Det liv jag har nu fungerar ju inte att leva längre: jag orkar inte längre gå runt o låtsas att allt är bra, skratta mitt glada skratt, försöka överträffa mig själv, ständigt tillfälligt spackla över sprickorna...

Som det är nu ser jag inget värde hos mig själv. Ingen samhörighet, ingen beredskap, ingen kompetens, ingen styrka, inget skal som skyddar längre. Jag känner mig som ett öppet o varigt sår som jag pillat sönder skorpan på under hela mitt liv. Trots att jag tror mig gjort allt för att plåstra om. Inser att det istället behöver tvättas ur - med såpa o stålull.

Läser en bok. Den har legat på hyllan här hemma i ett par år och har ständigt förbisetts pga mera lockande thrillers. Nu läser jag. Varje dag. Nästan hela tiden. 

Boken har påverkat mig enormt, mina tankar, mina drömmar och mina minnesbilder har alla färgats av den sorgliga historia som utspelas. Allt har liksom gått från svartvitt till fyrfärg. Att jag skulle känna igen så många känslor som beskrivs gör mig rädd samtidigt som glad. Jag känner igen vanmakten, känslorna av att bli kvarglömd, av att inte kunna andas. Känner igen ilskan, sorgen, smärtan. Och alla frågor utan svar.

Att den har legat på min hylla i alla år, dammig och bortglömd, förbisedd och missförstådd - kanske var det inte rätt tid förrän nu? 

Den har fått mig att tänka efter. Fundera på hur allt började, varför jag tappat bort mig själv. Varför jag känner att jag inte egentligen har någon rätt att må dåligt. Att jag borde vara lycklig och tillfreds med livet. Att jag borde orka, ta mig i kragen och bara släppa.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 17 år. Minns inte vad som hände när jag vaknade. Kom jag till läkare? Sjukhus? Frågade någon varför? Eller sopades alla mina känslor under mattan? Är det därför jag står här idag, oförmögen att släppa känslan av att livet är ohanterligt? Att jag hållit andan så länge att det inte går längre?

Min läkare ringde tillslut igår. 6 timmar senare än bestämt. Men han ringde. Och faktiskt - jag berättade sanningen: att jag inte fungerar, att jag gråter, sover och känner mig som en maskin som går på ett spår. Och att jag nu håller på att krascha, spåra ur och volta in i skogen 1000 meter nedanför. Jag kunde nästan se hur han drog ett streck över min tidigare diagnos och satte ett rött kryss i rutan vid mitt namn.

Jag fick en tid för besök, igen. Imorgon eftermiddag. 

Känner mig lättad över att jag släppt min förnekelse och vågat blotta mig. Vågat erkänna att jag bara krampaktigt lyckats hålla ihop sedan i våras. 

Bad om hjälp, stöd, någon att prata med. Bad om tid att få ro och lugn runt mig, för att orka ta hand om mina barn. Om mig själv.

Boken heter Ut ur mörkret - skriven av Linda Caine och hennes psykiater. Den har gett mig kraft att våga.

Läser en bok. Den har legat på hyllan här hemma i ett par år och har ständigt förbisetts pga mera lockande thrillers. Nu läser jag. Varje dag. Nästan hela tiden. 

Boken har påverkat mig enormt, mina tankar, mina drömmar och mina minnesbilder har alla färgats av den sorgliga historia som utspelas. Allt har liksom gått från svartvitt till fyrfärg. Att jag skulle känna igen så många känslor som beskrivs gör mig rädd samtidigt som glad. Jag känner igen vanmakten, känslorna av att bli kvarglömd, av att inte kunna andas. Känner igen ilskan, sorgen, smärtan. Och alla frågor utan svar.

Att den har legat på min hylla i alla år, dammig och bortglömd, förbisedd och missförstådd - kanske var det inte rätt tid förrän nu? 

Den har fått mig att tänka efter. Fundera på hur allt började, varför jag tappat bort mig själv. Varför jag känner att jag inte egentligen har någon rätt att må dåligt. Att jag borde vara lycklig och tillfreds med livet. Att jag borde orka, ta mig i kragen och bara släppa.

Jag försökte ta mitt liv när jag var 17 år. Minns inte vad som hände när jag vaknade. Kom jag till läkare? Sjukhus? Frågade någon varför? Eller sopades alla mina känslor under mattan? Är det därför jag står här idag, oförmögen att släppa känslan av att livet är ohanterligt? Att jag hållit andan så länge att det inte går längre?

Min läkare ringde tillslut igår. 6 timmar senare än bestämt. Men han ringde. Och faktiskt - jag berättade sanningen: att jag inte fungerar, att jag gråter, sover och känner mig som en maskin som går på ett spår. Och att jag nu håller på att krascha, spåra ur och volta in i skogen 1000 meter nedanför. Jag kunde nästan se hur han drog ett streck över min tidigare diagnos och satte ett rött kryss i rutan vid mitt namn.

Jag fick en tid för besök, igen. Imorgon eftermiddag. 

Känner mig lättad över att jag släppt min förnekelse och vågat blotta mig. Vågat erkänna att jag bara krampaktigt lyckats hålla ihop sedan i våras. 

Bad om hjälp, stöd, någon att prata med. Bad om tid att få ro och lugn runt mig, för att orka ta hand om mina barn. Om mig själv.

Boken heter Ut ur mörkret - skriven av Linda Caine och hennes psykiater. Den har gett mig kraft att våga.

Klockan passerade nyss halv tolv. Inte ringer det någon läkare trots att jag fått en telefontid 11.15 idag.

Besvikelsen av att ha förberett mig sedan jag vaknade på att verkligen våga vara sann mot mig själv o berätta om mitt psykiska mående, bara för att behöva börja om från början igen, är oändlig. 

Jobbet tjatar: när kommer du. En måttligt intresserad men desto mer irriterad chef kräver konstant uppdatering av tillstånd o tillgänglighet. Får nu tala om att ännu en dag passerar utan resultat.

Och sedan åter igen ringa mig genom vårdcentralens växel för att ännu en gång beskriva mitt ärende...

Mitt huvud värker, magen svider, tårarna bränner och jag vill bara sova. 

Sova och vakna på en annan sida. Där säven susar och luften är klar.

Nu är jag inne på min andra sjukvecka. Har högt blodtryck, huvudvärk o går runt med ett molande illamående. Tröttsamt. Och med en gnagande oro för orsaken...

Har sprungit på vårdcentralen och genomgår nu en utredning för detta. Har inte orkat beröra mitt mående - orkar inte berätta längre, för nya läkare som jag knappt begriper. Lindar in min dödsångest i ett mera lätthanterligt och kroppsligt mående. Fel som tusan, jag vet, men hur ska jag orka dra upp allt igen - att jag mår så jävla dåligt att jag glömmer bort att andas när jag släcker lampan, att det känns som om hjärtat ska slå sig ut ur bröstet, att jag dagligen undrar vilken mening livet har, att jag tappat bort mig själv, känner mig genomskinlig och fel på alla vis, att jag knappt vågar köra bil längre då jag inte litar på mig själv...

Lättare att bara ta upp mitt konstanta illamående. Mycket lättare.

Drömde min vanliga dröm i natt. Den då jag försöker andas under istäckt vatten. Jag ser världen ovanför men tar mig inte igenom. Kippar efter luft som inte finns.

Inte blir jag frisk av att dölja, låtsas och helt sonika skita i hur jag mår. Men var ska jag börja, vart ska jag ta vägen, vem ska hjälpa? Hur ska jag kunna ägna mig åt att må bättre? 

Jag har inget svar. 

På måndag ska jag vara tillbaka på jobbet. Frisk som en jävla nötkärna.

Att bara bestå av ilska. Kokande, puttrande, hotande ilska. Hela kroppen darrar av känslan. Gör mitt bästa för att hålla ihop mig själv, finnas där för mina barn. Tvingar mig själv att inte visa hur jag mår, att jag bara vill lägga mig under täcket och inte kliva upp mera. Gråta, skrika och ömka. Dra igen gardinerna och sluta tänka.

Varför kommer jag inte ur denna känsla av tvång? Varför kan jag bara inte uppskatta livet? Varför kan jag inte hitta glädjen igen. Visst, i en timme eller två funkar det. När jag lyckas bortse från mig själv och lägga kraften på allt runt om mig. Men ska det vara så? Borde ju vara en stämning jag vaknar i på morgonen och går och lägger mig med på kvällen.

Jo jag vet -- alla har det jobbigt ibland, alla är inte glada jämt, alla sliter och trixar för att få ekorrhjulet att snurra någorlunda i takt. Men varje vaken minut? Med en kokande känsla under huden av att allt kommer att brista vilken sekund som helst? 

Skulle göra vad som helst för att få känna mig bra, glad och ivrig bara en hel dag i sträck. Inte känna att jag nog helst borde vara sjukskriven i ett år och gå i intensiv terapi...

Idag ska vi gå en tur på stan i den skarpa höstsolen och lukta oss igenom parfymsortiment, och äta en glass.

Verka normal är jag ändå rätt bra på. Trots att det rister i själen.

Länge sedan jag skrev. Länge sedan jag tittade igenom mina tidigare inlägg. Länge sedan jag vågade rikta blicken bakåt igen, det som jag vareviga dag kämpar med att låta bli.

Faller ju dessvärre ständigt tillbaka i gamla vanor. Ältandet får vissa dagar bli den drog det så gärna vill vara. Men inte för att på något vis få mig att känna mig bättre utan för att dra ner mig ännu ett snäpp. Men nu är jag här igen, inne i det som blivit en säck med sopiga känslor. Lite som ungarnas födelsedagspåse i skolan, en vet aldrig vad man får upp...

Jag har jobbat sedan maj. Jobbat och någorlunda känt mig som en riktig person -- med humor, lust och vilja. Om ändå väl dold leda och ledsamhet.

Har ju hamnat på fel stol, eller mellan två, eller som en katt på ett hett plåttak. Att lönearbeta må vara ljuvligt, men att aldrig få använda min kapacitet och min kompetens tar fullkomligt knäcken på mig. Jag pulsar runt i ett administrativt träsk av exceldiagram, adresslistor och värdelöst vetande samtidigt som jag omges av alla de som får de mera kreativa och ansvarsfulla tjänsterna. Som jag söker men inte får. Svårt att blunda, svälja och godta då jag samtidigt får agera hjälpreda och ledsagare då det trilskas. Gör mig vansinnig att de inte fullfjädrat kan behärska sina arbetsuppgifter då jag tydligen inte kan. Fast jag kan. Jag kan allt de gör och pinnhål bättre. 

Men det ska jag inte bry mig om. Jag har en projektanställning med en arbetsbeskrivning -- "vad är oklart med det?"

Så jag blundar och sväljer förtretet och låtsas att det regnar.

Men hur går det? åt helvete så klart. Jag blir ledsen, bitter, förringad och känner mig fullkomligt obrukbar, kompetenslös, mindre värd och tappar fullkomligt tron på min egen förmåga. 

Att sedan inte komma mig bort utan vara bunden till detta fram till årsskiftet känns oöverkomligt. 

Jag, med mitt ständigt överhängande självförakt.

Jag vill sluta, säga tack och hej och bara gå. Vända ryggen. Vara värd något bättre. Men hur då? Säga upp mig är uteslutet. Jag får stå mitt kast. Jag som bara ville få in en fot som det så vackert heter, inte klämma av den i dörren.

Känner mig dum och otacksam då jag ju har ett jobb, en lön och ett sammanhang.

Men till vilket pris. Vet ju nu att ska jag klara detta, ta mig ur mitt pissiga mående måste jag göra något av värde. Något som lyfter mig, utmanar mig, inkluderar mig, värdesätter mig och får mig att längta efter livet igen.

Har legat hemma under täcket nu i 3 dagar. Oförmögen att se någon mening. Hamrar mig själv mentalt blodig med ömsom hot och ömsom kärlek. Tagit en vilopaus kantad av illamående och konstant huvudvärk. Somatiska symtom på min psykiska hälsa. Försöker verkligen lyssna. Men hittar liksom inga svar.

Har fått nej på ytterligare en tjänst. En tjänst som gjord för mig. Fick komma på intervju och påtalade verkligen vinsten med att anställa mig. En problemlösare och doer som får jobbet gjort. En lättsam, positiv och lojal medarbetare som har erfarenhet och kompetens så det räcker och blir över.... Vi drack kaffe, skrattade och diskuterade kommunikationsvägar till en säkrare framgång. Kändes toppen.

Tog tre dagar innan de ringde och meddelade att de valt någon annan. Inte pga kompetens utan utifrån arbetsgruppens sammansättning. "Hade jag fått bestämma hade du fått jobbet..."

La på luren och gick och kräktes. 

Kämpar med tanken på att jag blir bortvald pga min ambition och arbetsglädje. Eller det kanske denna gång berodde på min trevlighet. Hur fan jag nu ska lyckas skala bort den...?

Men svårt att bortse från att den utvalda saknar hela min bakgrund och har jobbat med helt andra saker än vad tjänsten innebär. Vem vet, jag kanske blir uppringd för att vara hjälpreda.

Tar udden av skiten och går och duschar istället. Gnider av mig förtretet och låtsas att livet är toppen, att solen skiner och att änglarna skrattar och inte gråter.

Från det ena till det andra.

Idag har jag ett jobb.

Igår trodde jag att de blommande buskarna på gården bara log med sina glada små ansikten för att narras. Idag vet jag att jag borde lita på min intuition o fatta vinken. Vinken om att efter regn kommer sol. Alltid.

En vecka till som arbetslös o uträknad till att få äta matlåda o projektplanera bland kollegor. Skam den som ger sig, men visst är det konstigt hur svart o vitt livet kan te sig när det känns som värst. Allt blir en gråskalig o regndränkt sörja som inte ens fade:ar snyggt i övergångarna. Sitter helt klart i mitt huvud, den där förbannade hjärnan jag har som spelar mig spratt, får mig att förkasta mig själv o min kapacitet fullkomlig. Behovet jag har av att vara del av ett sammanhang - inte bara andas - utan leva. På alla plan. 

Måste verkligen jobba med detta då det är jag som nog är en drama queen.

Lyssnar just nu på P1-dokumentären Den fastspända flickan. Gråter av igenkänning, inte för att jag gått igenom ens i närheten av det hon har hunnit erfara i sitt korta liv, men för att jag förstår henne. Förstår känslan av att nedvärdera sig själv till en sopa i ett hörn. Att aldrig vara värdig. Nu går det ju såklart inte att jämföra erfarenheter o dess påverkan i ens liv, men jag fattar hennes sorg, ilska o agerande mer än jag egentligen vill.

Skriver manifest, positiva lappar, snärtar mig själv med gummisnodd o motar bort elaka tankar när de poppar upp som småjävlar bakom örat. Jobbar hårt med att reda ut, sortera o förstå mig själv. Allt för att mentalt medicinera mig själv till den jag innerst inne är. Svårt med nog möjligt. Åtminstone betydligt lättare idag då jag fått en inbjudan till en gemenskap med ett syfte igen. Svårt men ett måste. Ett måste för att jag är väl värd det. Inte bara för att solen skiner just idag utan för att jag måste kunna vara mitt eget paraply när regnet strilar. Inte alltid låna någon annans...

Idag har jag bikarbonatskrubbat mina vårbleka ben. De ska bli vackra, gulbruna o redo för nya tider i svalare kläder. Kanske det funkar på hjärnan också? 

Puss på er