Klockan passerade nyss halv tolv. Inte ringer det någon läkare trots att jag fått en telefontid 11.15 idag.

Besvikelsen av att ha förberett mig sedan jag vaknade på att verkligen våga vara sann mot mig själv o berätta om mitt psykiska mående, bara för att behöva börja om från början igen, är oändlig. 

Jobbet tjatar: när kommer du. En måttligt intresserad men desto mer irriterad chef kräver konstant uppdatering av tillstånd o tillgänglighet. Får nu tala om att ännu en dag passerar utan resultat.

Och sedan åter igen ringa mig genom vårdcentralens växel för att ännu en gång beskriva mitt ärende...

Mitt huvud värker, magen svider, tårarna bränner och jag vill bara sova. 

Sova och vakna på en annan sida. Där säven susar och luften är klar.