Länge sedan jag skrev. Länge sedan jag tittade igenom mina tidigare inlägg. Länge sedan jag vågade rikta blicken bakåt igen, det som jag vareviga dag kämpar med att låta bli.

Faller ju dessvärre ständigt tillbaka i gamla vanor. Ältandet får vissa dagar bli den drog det så gärna vill vara. Men inte för att på något vis få mig att känna mig bättre utan för att dra ner mig ännu ett snäpp. Men nu är jag här igen, inne i det som blivit en säck med sopiga känslor. Lite som ungarnas födelsedagspåse i skolan, en vet aldrig vad man får upp...

Jag har jobbat sedan maj. Jobbat och någorlunda känt mig som en riktig person -- med humor, lust och vilja. Om ändå väl dold leda och ledsamhet.

Har ju hamnat på fel stol, eller mellan två, eller som en katt på ett hett plåttak. Att lönearbeta må vara ljuvligt, men att aldrig få använda min kapacitet och min kompetens tar fullkomligt knäcken på mig. Jag pulsar runt i ett administrativt träsk av exceldiagram, adresslistor och värdelöst vetande samtidigt som jag omges av alla de som får de mera kreativa och ansvarsfulla tjänsterna. Som jag söker men inte får. Svårt att blunda, svälja och godta då jag samtidigt får agera hjälpreda och ledsagare då det trilskas. Gör mig vansinnig att de inte fullfjädrat kan behärska sina arbetsuppgifter då jag tydligen inte kan. Fast jag kan. Jag kan allt de gör och pinnhål bättre. 

Men det ska jag inte bry mig om. Jag har en projektanställning med en arbetsbeskrivning -- "vad är oklart med det?"

Så jag blundar och sväljer förtretet och låtsas att det regnar.

Men hur går det? åt helvete så klart. Jag blir ledsen, bitter, förringad och känner mig fullkomligt obrukbar, kompetenslös, mindre värd och tappar fullkomligt tron på min egen förmåga. 

Att sedan inte komma mig bort utan vara bunden till detta fram till årsskiftet känns oöverkomligt. 

Jag, med mitt ständigt överhängande självförakt.

Jag vill sluta, säga tack och hej och bara gå. Vända ryggen. Vara värd något bättre. Men hur då? Säga upp mig är uteslutet. Jag får stå mitt kast. Jag som bara ville få in en fot som det så vackert heter, inte klämma av den i dörren.

Känner mig dum och otacksam då jag ju har ett jobb, en lön och ett sammanhang.

Men till vilket pris. Vet ju nu att ska jag klara detta, ta mig ur mitt pissiga mående måste jag göra något av värde. Något som lyfter mig, utmanar mig, inkluderar mig, värdesätter mig och får mig att längta efter livet igen.

Har legat hemma under täcket nu i 3 dagar. Oförmögen att se någon mening. Hamrar mig själv mentalt blodig med ömsom hot och ömsom kärlek. Tagit en vilopaus kantad av illamående och konstant huvudvärk. Somatiska symtom på min psykiska hälsa. Försöker verkligen lyssna. Men hittar liksom inga svar.

Har fått nej på ytterligare en tjänst. En tjänst som gjord för mig. Fick komma på intervju och påtalade verkligen vinsten med att anställa mig. En problemlösare och doer som får jobbet gjort. En lättsam, positiv och lojal medarbetare som har erfarenhet och kompetens så det räcker och blir över.... Vi drack kaffe, skrattade och diskuterade kommunikationsvägar till en säkrare framgång. Kändes toppen.

Tog tre dagar innan de ringde och meddelade att de valt någon annan. Inte pga kompetens utan utifrån arbetsgruppens sammansättning. "Hade jag fått bestämma hade du fått jobbet..."

La på luren och gick och kräktes. 

Kämpar med tanken på att jag blir bortvald pga min ambition och arbetsglädje. Eller det kanske denna gång berodde på min trevlighet. Hur fan jag nu ska lyckas skala bort den...?

Men svårt att bortse från att den utvalda saknar hela min bakgrund och har jobbat med helt andra saker än vad tjänsten innebär. Vem vet, jag kanske blir uppringd för att vara hjälpreda.

Tar udden av skiten och går och duschar istället. Gnider av mig förtretet och låtsas att livet är toppen, att solen skiner och att änglarna skrattar och inte gråter.