Att bara bestå av ilska. Kokande, puttrande, hotande ilska. Hela kroppen darrar av känslan. Gör mitt bästa för att hålla ihop mig själv, finnas där för mina barn. Tvingar mig själv att inte visa hur jag mår, att jag bara vill lägga mig under täcket och inte kliva upp mera. Gråta, skrika och ömka. Dra igen gardinerna och sluta tänka.

Varför kommer jag inte ur denna känsla av tvång? Varför kan jag bara inte uppskatta livet? Varför kan jag inte hitta glädjen igen. Visst, i en timme eller två funkar det. När jag lyckas bortse från mig själv och lägga kraften på allt runt om mig. Men ska det vara så? Borde ju vara en stämning jag vaknar i på morgonen och går och lägger mig med på kvällen.

Jo jag vet -- alla har det jobbigt ibland, alla är inte glada jämt, alla sliter och trixar för att få ekorrhjulet att snurra någorlunda i takt. Men varje vaken minut? Med en kokande känsla under huden av att allt kommer att brista vilken sekund som helst? 

Skulle göra vad som helst för att få känna mig bra, glad och ivrig bara en hel dag i sträck. Inte känna att jag nog helst borde vara sjukskriven i ett år och gå i intensiv terapi...

Idag ska vi gå en tur på stan i den skarpa höstsolen och lukta oss igenom parfymsortiment, och äta en glass.

Verka normal är jag ändå rätt bra på. Trots att det rister i själen.